De tvångsförflyttade

Voijtajaure, Jåhkågasska, Lainiovuoma. Jag slår upp namnen på kartan och inser att jag hittills visste mer om oljebolagens brutala behandling av lokalbefolkningen i Ogaden än om hur det gick till när nordsamerna tvingades flytta söderut på 1920-talet.

Därför är Birger Ekerlids sista del i sametrilogin inte bara en vackert formgiven skönlitterär roman utan samtidigt ett strålande pedagogiskt projekt, en bit i den stora berättelsen om en landsända som lämnas åt sitt öde medan råvarorna rövas bort. Samerna har diskriminerats i århundraden, tvingats hit och dit av nya gränsdragningar och konventioner. Någon kraftfull samhällskritik till stöd för samerna har inte funnits. Nu uppfattar jag ett underliggande budskap i Birger Ekerlids De tvångsförflyttade: Det räcker nu!

Abraham Manfred Persson är 87 år av nåjdsläkt och bofast i Tärnaby. Året är 2013, gubben slöjdar en och annan trumma och tänker tillbaka på den tiden då ett stort vattenmagasin skar av de gamla flyttningslederna och fördärvade odlingen. Nu ska allt bli gruva, det är som en ond dröm, samma gamla visa, bitter strid mellan olika intressen. Projektet nickelgruva i Rönnbäck är lätt igenkänt och skildras med viss galghumor, där också Annie Lööf figurerar. Den siste nybyggarlappen blir den förste som går med i Facebook. Regeringen har inte oväntat beslutat att nickel går före renar. En journalist som gjort sig omöjlig och hamnat i redaktionens källare, bär det fyndiga namnet Helgard och genom honom kan författaren på ett smart sätt växla mellan olika tidsplan och perspektiv. Prästen Evald Oskarsson berättar för Helgard om Sofia, en samisk kvinna som på ett gripande sätt gestaltar konsekvenserna av vattenkraftutbyggnaden på 50-talet. 1900-talets utvecklingssprång ägde rum på samernas och nybyggarnas bekostnad och Birger Ekerlids bok är en påminnelse om att ingenting har förändrats.

1920-talet var rasbiologins tid. Lapparna ansågs som ett underlägset folk på väg att dö ut. Samma tid inleddes tvångsförflyttningar av nordsamer, först till Norrbotten, sedan vidare söderut. Samerna hade rört sig gränslöst över nordkalotten mellan vad Ekerlid kallar Havsriket (Tromsö) och Karesuando men nu var det slut på det. Jon Anders Balsfjord personifierar den epoken i Sveriges och urbefolkningens historia. Han miste sin unga hustru och barnet och började ensam vandringen med 180 renar mot okänt mål. Efter fem år kom han fram till den plats i Tärna som staten utsett åt honom.
Birger Ekerlid behandlar det faktatunga stoffet med beundransvärd lätthet i korta livfulla avsnitt.

Britt Jakobsson
Birger Ekerlid
De tvångsförflyttade

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.