Utdrag ur Mats Källblads senaste album ”Lång väg tillbaka Känd serietecknare besökte Östersund
Ingen som gillar serier kan ha missat att det funnits en stark självbiografisk och vardagsrealistisk trend bland svenska serietecknare.
Sen början av 90-talet har berättelser som tar avstamp i vardagen, långt från äventyrsserier och superhjältar, frodats i småtidningar som Galago och antologier som Allt för konsten. De senaste fem åren eller så har även de etablerade medierna fått upp ögonen för detta och det går nu att läsa om vuxenserier på de stora dagstidningarnas kultursidor.
Mats Källblad var med från ett tidigt stadium, samtidigt som hans serier stack ut redan från början. Hans första album, Garagedrömmar, kom 1996 och belönades med Urhunden, serievärldens grammis. Det som skilde honom från andra tecknare som kom vid samma tid var dels att han är mycket skicklig rent tekniskt, men det viktigaste var kanske att Källblad inte skrev om konstnärstyper i innerstaden, utan om så kallat vanligt folk, som dessutom var bosatta på landet. Garagedrömmar handlar om Isak som är tjugo år i en liten ort i Skåne och försöker räkna ut vad han ska göra med sitt liv, samtidigt som han mekar med motorer, klipper gräs åt kommunen och försöker hålla ihop sitt rockband. Han delar garage med Molly, en tjej i samma ålder som har konstnärsambitioner.
Redan nästa år kom en uppföljare, Vakna laglös, där vi får följa Isak när han sagt upp sig från sitt jobb för att köra motorcykel och skriva dikter. Därefter har Källblad gjort en del barn- och humorserier, bland annat berättelserna om Vimmelgrind, och med jämna mellanrum publicerat kortare serier i olika antologier och tidningar.
I år kom så Lång väg tillbaka, ett briljant album där vi får återse Molly och Isak och äntligen veta vad som hände sen. Med anledning av detta befann sig Källblad på Länsbiblioteket i Östersund, där han ställde ut originalteckningar från serien och blev intervjuad av 321an!
Hur skulle du presentera de båda huvudpersonerna, Molly och Isak, i Lång väg tillbaka?
Jag har i grunden utgått från mig själv. Man kan säga att det är två delar av mig som jag plockat ut, där Isak är musikern och Molly håller på med bildkonst.
Isak är en ganska typisk arbetarklasskille, med all de förväntningar på vad man ska göra och bli som kommer med den sociala tillhörigheten. Hans bakgrund påverkar alla de vägval han gör utan att han är medveten om det, kan man säga.
Molly kommer från en mer socialt utsatt familj. Hon har väldigt många syskon och inte så bra ställt ekonomiskt. En del i byn kallar henne ”tattare”, som ett skällsord. Familjen anses ”dålig” i samhället där hon växer upp.
Hon är ganska tuff också?
Hon blir det. Jag säger det inte rent ut i boken, men man kan se att hon skaffar sig ett hårt skal, från att ha varit mer skör och utsatt som barn. Jag tycker att det är intressant med det jag kallar gyllene ögonblick i människors liv, som kan ha väldigt stor inverkan. De kan vara både positiva och negativa. Om jag till exempel får höra att jag har en jättefin mössa så vill jag alltid ha den mössan, och tvärtom. Molly har ett sådant gyllene ögonblick när en teckningslärare säger till henne att hon är begåvad. Det var något som hände mig också. Då bestämmer hon sig direkt för att bli konstnär och jobbar sen hela tiden med det som mål. För ett barn som Molly, som är väldigt utsatt, finns det egentligen inga förväntningar alls. Det kan vara förödande, men det leder också till att hon inte har några begränsningar.
Genom att Isak lär känna henne och får se världen genom hennes ögon lyckas han också frigöra sig från de förväntningar som finns på honom och gå sin egen väg. På så sätt kan den som befinner sig på botten faktiskt lyfta den som befinner sig ett snäpp högre i samhället.
Jag tycker att det är en berättelse om solidaritet och självkänsla och om hur de två bitarna hänger ihop. Den som är solidarisk utan att ha självkänsla lyder bara order, medan den som har självkänsla utan att visa solidaritet bara är ett stort svin, en egoist.
Jag ville också vara rätt hård och rak i mina åsikter om klass, som kommer fram i boken. Medelklassens perspektiv har skildrats och det finns också de som visar båda sidor. Jag hade kunnat göra det, men jag ville egentligen göra en bok som kanske stör lite, som läsaren kan tycka är onödigt bråkig.
Det finns också en del humor i boken. Mina föräldrar skrattade gott när jag berättade om episoden där Isak provspelar i ett rockband.
Den delen skrev jag faktiskt om. Den har publicerats tidigare, i en serieantologi. Jag ville även här vara tydlig med klassperspektivet, så jag ändrade i en dialog i mitten av stycket, för att det bättre skulle framgå att klass även är något som följer med in i de ”fria” delarna av samhället, som i ett rockband. Medelklassmedlemmarna pratar om sina föräldrars sommarstuga och är lite hånfulla mot arbetarklasstrummisen, som är tystlåten av sig och sådär.
Därför heter den också just Kompgitarrist sökes, för att även när folk med arbetarklassbakgrund kommer in i medelklassammanhang så har de ändå med sig klassen och får göra som de blir tillsagda. Det säger jag inte heller rent ut, men det finns med i detaljer som att de andra ställer in ljudet på Isaks gitarr.
Jag får intrycket att du bryr dig om alla dina karaktärer, även sådana som inte spelar någon huvudroll. Den storvuxna, tysta trummisen i Garagedrömmar, till exempel, kändes som en riktig person.
Ja, det är lätt att utgå från sig själv, men det är också intressant att försöka förstå andra. Han fanns på riktigt, den där trummisen och han och hans tjej bildade familj ganska tidigt, i tjugoårsåldern. Varför då, tyckte vi andra då. Men det var deras val. Jag tycker att jag blivit bättre på sådant också. Det nya albumet är sammansatt av många hopflätade korta berättelser och då blir det både lättare och roligare. Jag brukar säga att de två första albumen var som symfonier, medan jag nu gör motsvarigheten till poplåtar.
Du förekommer det jag tänkte fråga om. Jag tycker nämligen att Lång väg tillbaka är mycket bättre än Garagedrömmar och Vakna laglös och undrar om det beror på att du utvecklats eller om det kortare formatet passar dig bättre?
Både och, skulle jag säga! Novellformen passar mig och jag tror att det är lättare att läsa kortare berättelser också. Det kräver mycket mer av en tecknare att hålla läsarens intresse under en berättelse som sträcker sig över ett helt album, som kan vara femtio eller hundra sidor långt. Ungefär hälften av berättelserna var redan tecknade. Så såg jag ett mönster bland berättelserna, att alla handlade om klass, och flätade ihop dem till ett album.
Det är mycket motorer i dina berättelser.
Ja, jag kommer ju från en ganska typisk arbetarklassbakgrund på landet, där man som kille förväntas hålla på med det. Det är också lätt att bygga en identitet runt det och att bli accepterad i byn. Dessutom kan det vara en kul gemenskap. I vårt gäng fanns det egentligen ingen direkt machojargong, att man måste supa mest och så, utan vi var rätt mjuka och lugna. Hela bil- och motorvärlden, däremot, är ganska machobetonad. Det ligger en tung filt av manlighet över den, som jag kan tycka är rätt trist.
Är mekande och motorer underskattade som intressen?
Nej, hela bilvärlden får rätt mycket utrymme, förmodligen för att det mest är män som håller på med det. Jag tror att man skulle kunna höja bensinpriset i Sverige också, folk skulle köra bil ändå. Det finns en väldigt stark kultur kring bilen. Men folk skulle klaga, förstås.
Det som man ofta missar är att det finns väldigt mycket sinnlighet i det. Det är färger, former och ljud. Det kan man höra om man pratar med gamla gubbar, att de säger till exempel att en Ford Anglia har en så vacker profil. De kan kosta på sig att inte bara prata om hästkrafter och att ha mest kunskaper hela tiden.
Är det kreativt att meka?
Ja, det är ett hantverk, och man blir glad när man fått något att funka. När jag var arbetslös i tjugoårsåldern ville jag bli MC-mekaniker och hade kanske kunnat bli det. Jag tyckte att jag hade hållit på så mycket med sådant. Men det var en period där när arbetsförmedlingen inte skickade ut folk på utbildningar. Alla skulle till ett jobb.
Istället blev du snickare?
Jag har jobbat på ett snickeri, men är inte utbildad snickare. Jag var lite allt-i-allo. Jag stod mycket vid en träflismaskin, som Isak också gör i boken, jag har stått precis likadant. Sen var jag lite vaktmästare också. Det var på ett företag som gjorde dörrar och jag hade mycket med hanteringen runtomkring att göra, körde truck och så. Jag har stått väldigt mycket vid en cirkelsåg också, så jag är glad att ha alla fingrar kvar.
Du säger att du skriver en klasskildring. Tycker du också att du gör en landsbygdsskildring?
Garagedrömmar sågs som en sådan, eftersom medelklassperspektivet redan finns där på något sätt. Det jag märkte var att ingen såg klassperspektivet. Jag kunde ha gjort det till mer av en landsbygdsskildring, men valde att inte göra det. Men jag har bott så mycket på landet att det kommer med ändå. Med Lång väg tillbaka ville jag ha en enkel handgriplig bok, där klassperspektivet är mycket tydligt, så att jag sen kan lämna det bakom mig. Det blir lätt tjatigt annars.
Men det där är ett bagage man alltid har med sig, även om man gör en så kallad klassresa, som är ett ord jag inte gillar, förresten. Det antyder att det finns ett mål. Att det självklara målet är att skaffa sig ekonomiskt och kulturellt kapital. Men man rör sig som en jojo mellan de olika världarna och folk man känner har man ju med sig. Jag som nu är etablerad tecknare rör mig mellan väldigt olika världar, tycker jag. Det är en väldigt annorlunda miljö om man jämför mina kusiner som går till jobbet och tjänar pengar och jag som söker pengar från en fond.
Det liknar den där inställningen som kan finnas på där jag kommer från, att man ska ”ta sig” till Östersund allra minst, hellre till Stockholm och flyttar man utomlands är man ännu bättre. Men alla vill ju inte det.
Nej, det har inte att göra med var man bor rent fysiskt. Det är en inre resa, att inte låta sig begränsas av vad omgivningen tillåter. På en liten ort är det ofta så att väldigt lite är tillåtet. Det roliga är att egentligen vill alla att det ska vara mycket mer tillåtande. Man märker när man pratar med folk enskilt att de säger att folk borde göra mer. Och det kan räcka med en enda person som beter sig mer fritt för att spräcka hela normschemat. Det är som Virserum, en liten by i Småland. En kille kom dit och öppnade en konsthall därute och gjorde väldigt folkliga utställningar. Bilen, till exempel. Det handlar lite om att bryta mystiken kring att gå på utställning, att det inte behöver vara så märkvärdigt.
Man går och tittar på snygga saker.
Ja, det kan vara som att gå en sväng i skogen.
Tycker du att ni som är kreativa, som är konstnärer, har ett ansvar att föra ut det till folk?
Nja… Det kreativa är alltid mycket personligt. Och det är något som finns hos alla. Jag skulle gärna se att alla som stickar strumpor, eller vad det kan vara, delar med sig av det. Men jag tycker inte att konstnärer har något särskilt ansvar.
Jag kan säga att det som verkligen behövs är mötesplatser och då är biblioteken perfekta. Hur liten orten än är så är biblioteket väldigt viktigt! Utan bibliotek i den håla där jag växte upp hade jag aldrig blivit tecknare. Jag hade säkert ritat en del, skojiga bilder till folks födelsedagar och så. Men biblioteket fick mig att se möjligheter. ”Någon sitter därute och gör de här böckerna”. Så bibliotek är jätteviktiga.
/ Olov Livendahl
Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.
Vad tycker du?