Nu visas dokumentären-Ekerwald- på Folkets Bio

Med lite tur och envishet tog jag mig in på Folkets Bio på Prästgatan 56, där man på söndagskvällen visade en dokumentärfilm kallad Ekerwald – bildning och lust i närvaro av Carl-Göran själv, filmaren Peter Östlund och skulptören Lena Billinskog.

Catarina Lundström höll i ett inledande samtal, där också publiken inbjöds delta. Peter Östlund berättade något om sitt första möte med Ekerwald. Det var under en pågående fest, musik, högljutt sorl som Carl-Göran kom in i rummet och satte sig på en stol. Helt tyst, blundande intog han rummet med sin utstrålning och Peter Östlund som dittills varit okunnig om hans författarskap och bakgrund uppfattade honom som en kombination av mildhet och vishet. Genom mötet fick Östlund ingivelsen att göra en film om Ekerwald. Arbetet har tagit två år och är ett samarbete mellan Peter Östlund och hans sambo konstnären Lena Billinskog som i filmen skapar ett tredimensionellt porträtt, en skulptur, alltmedan Ekerwalds liv återberättas på duken. I återblickar föds konstverket, moment för moment, från första sittningen i ateljén, Ekerwald talande, skrattande alltmedan konstnären bearbetar leran och till det slutgiltiga resultatet i brons som nu finns på biblioteket i Knivsta.

Titta ordentligt, allt har en betydelse, manar Carl-Göran innan filmen börjar. En återkommande scen är vandring i en skog, inte på upptrampade stigar utan steg för steg försiktigt undvikande ormbunkar och bladväxter. Här är en man som inte gått den breda vägen, säger Ekerwald med humor och självironi och poängterar att han inte på minsta vis lagt sig i arbetet. Det var väl på tiden att det gjordes en dokumentär, menar någon i publiken och Ekerwald säger att detta är den fjärde filmen. I någon är Marika Lagercrantz inblandad och Ekerwald inordnar henne som syster till succéförfattaren David som nu är inne på sin första miljard.

Samtalet med publiken är fullt av livfulla anekdoter från barndomen, familjen, skoltiden och framåt. Vad blev det av fyraåringen i sjömanskostym och vad är egentligen bildning? Såväl i filmen som i det närvarande ögonblicket har Ekerwald ofta ett passande citat och om bildning har Goethe sagt, att ingen människa bildar sig själv. Allt sker i samspel mellan individen och omgivningen. Från publiken kommer en besviken suck. Varför har du övergivit oss? Borde inte skulpturen ha sin plats i Jämtland? Ekerwald tycker placeringen i Knivsta är helt naturlig och prisar Berta Magnussons insatser som diktare på jämtska. Själv är han naturligtvis tvåspråkig och har mycket att säga om dialekten, såväl i filmen som live. Han erinrar sig en episod, då han som 10-åring kommit till Östersund och börjat i Läroverket. En morgon kände han sig sjuk och greps av hemlängtan. Med hög feber smet han från inackorderingstanten och tog bussen till Offerdal, det gick bra utan pengar och när han kommit innanför dörren, där mamma satt och stickade var det som att komma till himmelriket! Försök till mobbning av ”lantisen” slog han ner, snabbt och effektivt.

På gymnasiet träffades Carl-Göran och Anna och deras liv tillsammans varade i 69 år. Om det handlar den nyss utkomna diktsamlingen ”Gröna bläcket” som jag senare återkommer till. Barndomen, åren som lärare i Svenstavik, beslutet att lämna civilisationen för ett enkelt liv i Svindalen, allt varvas med Ekerwald vid skrivmaskinen, ständigt i gång med nya projekt. En underbar scen visar ett filosofiskt samtal med läkaren och prästen Lars Moberg under en båtfärd på Fyrisån.

Sent i livet träffades Carl-Göran Ekerwald och författaren Sigrid Kahle och blev häftigt förälskade, mycket medvetna om den utmätta tiden. De gällde att ta vara på den och träffas varje dag. Vilken tur jag har haft i livet! summerar Ekerwald och ger oss några visdomsord från sufiska diktare. Det gäller att leva sitt liv i enkelhet och ödmjukhet. Inte sticka ut. Ekerwald vill tillhöra ”storhopen”. Många nya projekt är på gång och planerade. Med sin nya bok Om bildning kommer Carl-Göran att framträda på årets Bokmässa i Göteborg. Han sprudlar av verksamhetslust och skaparglädje. Under en annan visning fick han frågan varför han envisas med att använda skrivmaskin, det finns ju en dator där på ett bord bredvid. Ja, den har han ärvt av Sigrid som var en modern människa, själv är han gammalmodig, påstår han. Publiken håller inte med.

Den personlighet som framträder är knappast gammalmodig, mera mångfasetterad och delvis motsägelsefull. Om sitt liv säger han att det känns färdigt. Om en mördare kommer in med ett vapen, vill han säga, javisst, varsågod, skjut mig bara! Hans liv har inte varit märkvärdigt, men han är nöjd. Samtidigt står nya uppslag och projekt i kö i hans medvetande. Egentligen behöver inte något planeras. Det är bara att sätta in ett ark papper i skrivmaskinen, så kommer allt av sig själv. Är man då klar med sitt liv? Om skuld och skuldkänslor talar Ekerwald med sin vän Lars Moberg. Glöm dem, göm dem! lyder hans råd. Samtidigt har han ett dåligt samvete som gjort sig påmint varje dag i femtio år. Den gången han som vuxen avfärdade sin pappa med det fräcka ordet ”skitprat!” Så säger man inte till sin far, oförlåtligt.

Författare, essäist, poet, filosof och levnadskonstnär – hur kan man bäst karaktärisera Carl-Göran Ekerwald? Jag väljer ordet berättare, där tillhör han de allra största. Om filmen finns mycket mer att säga. Om diffusa och märkvärdiga avsnitt med växtlighet, spindelväv och kryp i stark förstoring. Också Ekerwalds ansikte framställs som ett landskap. Musiken, ömsom långsam, meditativ och ömsom dramatisk, följer skeendet på filmduken. Som helhet ett kärleksfullt och poetiskt porträtt av Carl-Göran Ekerwald och det visas denna vecka på Folkets Bio Regina i Östersund. Senare i år även i SVT, K-special, men då i förkortat skick. Se den nu!

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.