Foto: Nordic Academic Press.

Britt recenserar: Den goda viljan

Det ena leder till det andra. Några tror det finns en mening, andra hänvisar till slumpen. När en lärarinna från överklassen 1894 träffade en gammal samekvinna och de bestämde att ses igen om ett år, var det upptakten till en omfattande missionsverksamhet och ett samiskt ålderdomshem i Undersåker. Mötet blev aldrig av eftersom Kristina Torkelsson omkom i en snöstorm under vintern men Fredda Hammar beslöt då att göra något för de äldre samerna. Tillsammans med Anna Maria Roos bildade hon Kvinnliga Missions Arbetare, som kom att ägna sig åt socialt arbete och mission inte bara i Jämtland utan i hela världen från 1894 till 2004. När Catarina Lundström på 1990-talet på Föreningsarkivet i Östersund, fick ögonen på dokument och foton från ålderdomshemmet Fjällgård inleddes ett forskningsarbete som resulterade i ”Den goda viljan”.

Som en inspiration anger Catarina Lundström filosofen och marxisten Antonio Gramsci och hans begrepp kulturell dominans när hon tolkar olika idévärldar. I det perspektivet ses den kristna missionen, västerlandets kolonisation, svenskar, män och så vidare som hegemonier medan samer, muslimer och kvinnor är underordnade. Den överordnade gruppens tankevärld blir allmängiltig och övriga blir ”de andra”. Över- och underordning, synsättet ”vi” och ”dom” och möten är därmed bokens övergripande tema. Efter att kritiskt ha synat missionen ur en mängd olika synvinklar, politiska, sociologiska, historiska, och religiösa, kommer författaren in på de konkreta exemplen, verksamheten i Bizerte, Tunisien och det samiska ålderdomshemmet Fjällgård i Undersåker. Att KMA traditionellt rekryterade kvinnor från överklassen, även ur kungafamiljen, bidrog naturligtvis till prestige och inkomster men samtidigt fanns en nedlåtande attityd. Det handlade ju om äldre, ogifta kvinnor utan status. Enligt stadgarna skulle verksamheten omfatta förkunnelse och socialt arbete och strategin var kvinna till kvinna. För mig är Tunisien förknippat med den arabiska våren. Catarina Lundström hade inledningsvis också dimmiga begrepp men levererar en historisk genomgång för den aktuella tiden 1890-1990 och reste 2010 dit för att tillsammans med missionären Elisabet Mörnerud söka spår. Genom resebrev och rapporter i tidskriften ”När och Fjärran” var kunskapen om den ena sidans syn väl dokumenterad men hur skulle hon få veta vad tunisierna tyckte? Det var en svår fråga under hela skrivprocessen, skriver Catarina. Genom samtal med Lila Ben Taleb, tidigare anställd som förskollärare av KMA, kunde hon formulera den brännande frågan, hur rimligt det var att representanter för ett annat land och en annan religion tog sig rätten att påverka barn och ungdomar. Hur hade vi reagerat, om situationen varit den omvända? skriver hon. De sentida missionärerna såg sig mera som hjälparbetare och betonade strävan efter jämlika relationer och vänskap.

I Tunisien utvecklades spetstraditionen framgångsrikt, ekonomiskt bra för båda parter. Motsvarigheten på Fjällgård var att uppmuntra den ”äkta” sameslöjden. Däremot satte styrelsen stopp när Karl Tirén ville dokumentera jojken. KMA bestämde vad som var godtagbart. Man hade ambitionen att anpassa verksamheten efter samernas vanor men å andra sidan gällde att föreståndarinnan skulle ha en ”kristen inställning”. Det blev kluvet och ojämlikt på samma sätt som i Tunisien. John Paul Persson i Hosjöbottnarna ger luftgästernas initiativ till ett samiskt ålderdomshem stort beröm och nämner särskilt att samerna fick tala sitt språk. En liten ironi från en intervju med Laila Johansson (2008): ”Vi var ju ett säreget folk naturligtvis, de ville ju se hur lapparna hade det, om dom var vindögda och svartögda och hjulbenta!” Bevisen på tillgivenhet mellan KMA och samer överväger. Olle Andersson från Glen berättar om sin relation till Maria Bernadotte, hur han, en ung ateist och socialdemokrat, och hon troende från ett högre stånd, diskuterade en hel natt i kåtan med elden mellan sig. I Tunisien var den andres religion mest problematisk liksom kvinnans ställning. Äldre och yngre tänkare som nämns i texten ger chans för läsaren att fördjupa sig. Edward Said känns som en viktig sådan. Jag fick lust att läsa vidare om Gramsci och Per Odenstens skönlitterära gestaltning ”Människoätarens skugga”.

Bokfakta
Författare: Catarina Lundström
Titel: Den goda viljan
Kvinnliga missionärer och koloniala möten i Tunisien och västra Jämtland
Förlag: Nordic Academic Press

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.