Hundarna på Huvudgatan

Britt recension: Hundarna på huvudgatan

80.000 asylsökande som fått avslag ska handgripligen avvisas nu, om de inte åker härifrån frivilligt. Anders Ygeman låter fast besluten. Jag tänker på Mazen, en ung pojke i Elin Grelsson Almestads roman ”Hundarna på huvudgatan”. Han har gått till fots genom Europa, försökt ta sitt liv i desperation och nu har Migrationsöverdomstolen valt att inte pröva hans fall.

Avgrundsskriket som tränger sig fram ur prästen Johannas strupe i avgångshallen är det uppdämda uttrycket för en våldsam besvikelse över att ingenting stämmer, ingenting är att lita på. Elin Grelsson Almestad har skrivit en fantastisk idéroman om förlorade illusioner i vår tid här och nu. Hennes berättelse börjar och slutar 2011 och däremellan utspelar sig Johannas liv från barndomen i Kramfors, gymnasiet på Wargen, städjobb i Sundsvall i vilsen väntan på något annat och beslutet att bli präst. Sin första tjänst tillträder hon i Jämtland och bor på Frösön. Läsaren följer med Johanna på resor fram och tillbaka mellan Höga kusten, där föräldrarna och mormor finns och Östersund med omnejd. Pappa är socialdemokrat, kommunstyrelsens ordförande på orten, och barndomen präglas av politiska gräl. Farbrodern har övertagit gården och håller på Fälldin. Kvinnorna suckar och försöker avleda det eviga och tröttsamma samtalsämnet. Det är 1 maj, minnesdag för Ådalen 31 och pappa som sjunger Springsteen om ”The promised land”. Idealen är höga och pappa står för dem i sin retorik. Johanna ärver och införlivar dem i tanke och gärning. Hon väljer tills vidare Gud men inte kyrkan och har ingen tanke på att fuska med städningen på det sätt hon blir tipsad om. Johannas pappa tar mordet på Palme personligt och anklagar Feldt och den svage Ingvar Carlsson som så lättvindigt gav bort makten. Svikare. När han själv blir offer för ett drev som handlar om sprit och privata inköp för skattepengar, viftar han bort det som en struntsak och att andra gjort värre saker. Någon försöker komma åt honom.  För Johanna är det fullständigt obegripligt, både att det hänt och familjens ursäkter. Samtalen handlar om vädret, väglaget, maten och det mest triviala medan det viktiga förblir osagt.  Det är en röd tråd i romanen och rör även kyrkans arbetsmiljö och strategi. Det gäller att anpassa sig. Bröllopsparen väljer det vackra kyrkorummet och en högtidlig ceremoni men undanber sig psalmer och gudsprat. Ska man engagera sig i ett närliggande hem för ensamkommande flyktingbarn och ordna insamlingar? Johanna tar initiativ men märker att församlingens nivå är att hjälpa på lite längre avstånd. Annars kan man uppfattas som politisk och så vill inte församlingen framstå.

Efter misslyckandet med att rädda Mazen är Johanna alltmer desillusionerad och arbetar på sparlåga. Hon förälskar sig i Jacob, en karismatisk präst i arbetslaget och de har en kort kärleksaffär. Han är gift och det finns ingen framtid för dem. Tomhet och hopplöshet ger sig till känna som en akut smärta och andnöd men på akuten blir beskedet att allt är bra. I en långfredagspredikan kommer orden som tränger sig fram. ”Vi korsfäster människor när vi skickar dem tillbaka till förföljelse och fattigdom…”  Det var droppen som gav chefen orsak att föreslå byte av församling. En som bättre motsvarar hennes engagemang.

Kan man leva utan att tro på något? Har kyrkan en framtid med en utslätad förkunnelse som inte tar avstamp i Jesu ord? Hur ska det gå för socialdemokraterna? En samtidsroman som lämnar mig sittande med stora frågor i skallen. Elin Grelsson Almestad engagerar både hjärna och hjärta.

Författare: Elin Grelsson Almestad
Titel: Hundarna på huvudgatan
Förlag: Atlas

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an