Foto: Alexander Mahmoud ©Nobel Media AB

Britts kommentar: Om nobelfest i Hallen och Svetlana Aleksijevitj

Det är Nobelpris och festligheter i luften. Hallens högstadium planerar Nobelmiddag och jag hakar på med några glimtar ur litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitjs bok ”Tiden second hand” med undertiteln Slutet för den röda människan. Radion talade idag om att det inte var givet att Alfred Nobels testamente skulle gå igenom. Många var däremot. Till exempel kung Oscar II och Nobels släktingar. Det lät som en rysare som trots allt slutade med en försoningsmiddag anordnad av en diplomat som stridit för att testamentet skulle godkännas. Vi tackar! Ingenting har gjort Sverige så känt och ärat som just Nobelpriset.

Snart sitter Svetlana vid kungens sida och äter de märkvärdiga och hemliga rätterna. Men innan dess ska hon väl hålla sitt Nobeltal? Jag har hört att hon inte är så bra på främmande språk, undrar hur hon fixar den detaljen. Jag har hittills bara läst en tiondel av boken som bygger på författarens lyhörda intervjuer med vanliga sovjetmänniskor i provinsen. Vi bor sannerligen också i provinsen och märker avståndet mellan centrum och periferi, där har vi något gemensamt. Ett avsnitt i boken är samtalet mellan två väninnor, Jelena Jurevna som under sovjettiden tillhörde det ledande skiktet, Nomenklaturan, fast långt ner i hierarkin, och Anna Ilinitjna, som välkomnade Gorbatjovs Perstrojka och Glasnost. De två har olika bilder av vad som hände 1991 och olika uppfattningar om Lenin, Stalin, Jeltsin och Gorbatjov. De båda bekänner att de inte kan diskutera vissa saker och nu pratar de mest om barn och barnbarn, bäst så, säger de. Jelena uttrycker en viss bitterhet men säger ”jag håller fast vid mina åsikter!” Hon älskar ordet kamrat. Hennes pappa var med i finska kriget och blev räddad ur en vak av fienden. Finnarna gav honom torra kläder och en sup men därmed blev han landsförrädare och skickades till läger. I lägren överlevde de som skrev poesi eller bad, längre. Sovjettiden präglades av angiveri. När arkiven öppnades fick många se att den som anmält, var en granne eller bästa vän. Till och med generalsekreteraren Gorbatjov satte på radion på högsta volym för att hindra avlyssning. Det var en självklarhet. Jelena nickar mot väninnan Anna och säger… Hon och jag, vi grälar naturligtvis. Hon försöker bevisa för mig att den sanna socialismen kräver idealmänniskor… att idén är rena snurren … en saga. Socialismen dog inför våra ögon. Och i stället kom de hårdföra grabbarna.

Anna minns att Gorbatjov var en helt ny ledartyp. Ung, omutlig och talade utan manus. Nu förbannar man honom, säger Anna. ”Han förrådde Sovjetunionen och sålde landet för en pizza!” Hans makt var gränslös och han sa, så här kan vi inte fortsätta att leva. Landet förvandlades till en diskussionsklubb. Nu blev det ju inte som många hoppades en förbättrad socialism utan den råa kapitalismen och en tid då oligarkerna berikade sig värre än de gamla sovjetledarna. Den frihet och jämlikhet Anna hade hoppats på infann sig inte. Klyftorna består. De båda väninnorna undviker att tala om politik.

Jag fortsätter läsningen och rekommenderar Aleksijevitj till alla som är intresserade av nutidshistoria.

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se