Foto Anna-Lena Ahlström

Britt recenserar Elsie Johanssons självbiografi ”Riktiga Elsie”

Elsie Johansson ser sitt liv i bilder, fastfrusna scenarior ur det förflutna. Ett pinsamt minne är från gymnastiken i Gryttboskolan. Elsie är kanske elva år, liksom Nancy i Glasfåglarna har hon redan fått bröst och står och väntar på sin tur vid bommen för att gå balansgång. Om det går illa, väntar storpojkarnas flabb och glåpord.

Minnet kan stå som en symbol för självbiografin Riktiga Elsie som författaren ser som en vinglande balansakt mellan ärlighet och risken att såra. Ännu finns en äldre syster i livet som har sin sanning och sina smärtpunkter. Sonen väljer att inte läsa det som är känsligt.

Det finns orsak att känna tacksamhet för att hon som ett av de sista vittnena till 30- och 40-talets Fattigsverige tar risken och berättar detaljerat hur det var. Hon kallar det flyttlassens tid, då färden gick från det ena fallfärdiga rucklet till det andra. Då hon själv låg i spånkorgen fyller hon i med fantasi hur mamma måste ha bekymrat sig för halm till madrasserna på det nya stället. Utöver kak- och matrecept och almanackor fanns inga skrivna ord i hemmet. Inga dagböcker eller brev. Så varför blev sladdbarnet Elsie författare? Hon söker själv svaren och landar självmedvetet på att hon var född till det. Det var en gåva som fick sin näring av det innerliga och förtroliga bandet till mamman, som berättade sagor och skrymt i spisvärmen och skenet från fotogenlampan.

Elsie beskriver sig själv som lite egen, iakttagande och allvarsam men också lekfull tillsammans med mamman. Där samlades hennes stoff, bevarades och mognade till den sena debuten Brorsan hade en vevgrammofon 1979 och blommade ut i Nancytrilogin, Näckrosträdet och hela författarskapet. Dikterna är rent självbiografiska medan verkligheten är omskapad i romanerna, barndomen och föräldrarna det stora temat som återkommer. Mamman som blev med barn som sextonåring, kom aldrig över att hon blivit lurad och hennes kyla bestod nästan till slutet. Han blev aldrig förlåten men Elsie rycker in som hans advokat och låter pappan stå som modell för flera mansfigurer. Han tillhörde gruppen ”de halvt om halvt misslyckade” men var ändå stursk och stolt. Va fan då? Fanns någon solidaritet mellan de ringaktade? Nej, inte mycket.

Feminist är Elsie Johansson inte och tar inte politisk ställning men hon beundrar Ottar och reflekterar över kvinnornas öde före pillrets tid. De fick bära skammen, då som nu. Elsie skämdes också över rucklet de bodde i, över pappans korta stubin och över skitpratet. Sen var det utvaldheten, privilegiet, att få studera, bli påkostad som gjorde att närheten till syskonen blev uttunnad. Ja, utom till Brorsan då, han som föddes som en olycka men blev mammas ”öga” och Elsies favorit. Hon vänder och vrider på skulden och gör olika antaganden. Slutsatsen blir att hon helt enkelt var annorlunda, varken bättre eller sämre men den väg som blev hennes, författandet blev främmande och rent av skrämmande. Då blev bilden i tidningar och teve lättare att handskas med. ”Jag såg dej nog på teve!”

Elsie var väl ”utlärd” efter realen tyckte mamman och drömmen om lärarexamen blev skrotad till förmån för en karriär inom Postverket. Liksom systrarna gifte hon sig ung med den första förälskelsen, Bruno som han kallas i boken. Äktenskapet blev långt men olyckligt och Elsie stod ut i det längsta med hans otrohetsaffärer, lögner och att bli hunsad. Hon försvarar även honom och förklarar hans handlingssätt. Bruno måste uppfinna alla dessa fel för att rättfärdiga sitt beteende. ”Jag vill inte bli presenterad som Elsie Johanssons man!” Summa summarum det vanliga; för att han skulle känna sig bra måste han nedvärdera henne. Samma har Ebba Witt-Brattström skrivit om och många kvinnor känner igen mönstret. Nu lever Elsie Johansson i ett lyckligt och jämställt förhållande med Thore. Avunden kan sticka upp nu också. ”Du hade tur du som fick tag på Thore!”

Intressant men trist är att läsa om tillfällen, då Elsie Johansson blev osynliggjord i den litterära världen. P O Enquist och Torgny Lindgren tog allt syre. Nu finns porträttet i Nedre Manilla och hennes plats på den litterära scenen är etablerad.

Begreppen klass och bildning kan Elsie Johansson reflektera över så där i förbigående. Däremot är hon inne på att söka samband mellan möten och händelser. Det kanske finns en mening ändå? Den som missat lyriken får inspiration av ganska många strofer ur Brorsan hade en vevgrammofon och Potatisballader. Små svartvita foton ger 40-talskänsla och hållpunkter för minnet. Nu läser jag ivrigt om hela Nancysviten.

Elsie Johansson                                        Riktiga Elsie                                         Albert Bonniers Förlag

Frontbilden Elsie Johansson fotograferad av Anna-Lena Ahlström

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

  • Velvet Insane med nya singeln “A Brand New Day”

    Velvet Insane har funnits sedan 2013 och bildades i samband med insamlingsgalan Stjärnfall. ‘A Brand New Start’ är första singeln från nya skivan som är den andra i ordningen. Skivan […]

  • Fredagen den 13e och Lucia

    Lucia är en högtid som firas den 13 december, samt namnet på högtidens huvudperson. I Sverige markerar lucia tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Den svenska Lucian är en blandning av både förkristna och kristna figurer […]

  • HBIS startar redaktion för Hallen/Marbykrönikan

    I oktobers upplaga av ”Det händer i Hallenbygden” skrevs det om att en sådan redaktion skulle bildas vid ett möte den 13 november på Allhuset, men tyvärr kom det ingen. […]

  • Julmarknad i Hallen 2019

    Idag den 1a december var det julmarknad i Hallen. Det bjöds på både korv, kolbulle och stut runt över byn. Knallar stod och sålde sina hantverk och det fanns ett […]