Britt recenserar: ÅRHUNDRADETS KÄRLEKSKRIG

Ebba Witt-Brattström går bokstavligen bekvämt i sin döda pappas skor och försäkrar att hon älskar män. Så vill hon undvika att bli kallad manshatare.

Hon har ändå svårt att bemöta alla som betraktar hennes debutroman i diktform, ”Århundradets kärlekskrig”, som en privat uppgörelse med exmaken, den berömde akademiledamoten Horace Engdahl. Hennes anspråk är mycket större än så, och hon skriver i en tradition efter August Strindberg, Märta Tikkanen och Sonja Åkesson. Med all rätt hävdar hon att hon som alla författare använder sig av sina egna erfarenheter när hon skapar. Strindbergs Dödsdansen är för länge sen befriad från koppling till systern och svågern och Märta Tikkanens kärlekssaga med den supande och odrägligt egoistiske Henrik har upphöjts till klassiker i sin egen rätt. Samma allmängiltighet som Sonja Åkessons Vara vit mans slav står för i svensk litteratur, kommer också att gälla Ebba Witt-Brattströms bok. Det hävdar författaren och jag tror det kommer att bli så.

Den utpekade har valt att tiga. I TV-programmet Min sanning säger han att det 30-åriga äktenskapet med Ebba är en privatsak som angår bara de två. Om Horace Engdahl i sin kommande bok ”Den sista grisen”, en samling aforismer, säger något om denna privatsak, vet jag inte än. För recensenten gäller att tänka bort Ebba och Horace och förhålla sig till texten som är ett gräl på ömsom hög och ömsom låg nivå mellan en kvinna, Hon, och en man, Han. Hon arbetar på Jämställdhetsdepartementet medan han, som satsat på en karriär, har en toppost i Styrelsen. De befinner sig i slutfasen av sitt långa äktenskap, som började vackert men nu närmar sig avgrunden i bittra utfall och hatiska tillmälen. Deras positioner är låsta. I ett tidigt avsnitt befinner sig paret hos terapeuten, som av honom avfärdas som en charlatan. Han menar att de försiktighetsåtgärder terapeuten förordar, har han redan praktiserat men kan ändå inte krympa sig till rätt format. ”Hör du vad du säger? Att jag är en dvärg/och du en titan/som aldrig kan gå ner/på min nivå?” Uppgivenhet inträder. Hans högmod och förakt dödar hennes känslor. Kriget trappas upp med fysiskt våld och terapeuten uttalar att hennes symtom är den misshandlade kvinnans. Bara skryt, replikerar han.

Dramat gestaltar patriarkatets grundläggande dilemma. Att hans överordning kräver hennes underlägsenhet. Enkelt uttryckt, det som är många kvinnors erfarenhet, för att mannen ska må bra måste han ha henne att hunsa med, kanske på en uthärdlig nivå och som ett normalt tillstånd. Eller med inslag av psykisk och fysisk misshandel. Drömmen om ett jämställt förhållande, ”stå i bredd”, är ouppnåelig så länge mansidealet lyder: Stå pall. Offra dig för något större. Förakt för svaghet. ”Han sa: Riktiga kvinnor/vet att förhålla sig till/mannens naturliga strävan/efter dominans.”

I intervjuer har Ebba Witt-Brattström sagt att hon gråter lika mycket över båda. Hon vill med sin roman vända på perspektivet. Den fråga som nu ställs, varför lämnar hon inte sin våldsamme man? är fel fråga. Den som bör ställas lyder: ”Varför gör han detta mot henne som han säger att han älskar?” När kvinnor utsattes för överfall och trakasserier i Östersund, blev de rekommenderade att vara försiktiga och hålla sig inne. Det vore bättre att på skarpen uppmana förövarna att visa respekt. Att lägga skulden och skammen där den hör hemma.

Allt är inte svärta och förtvivlan. På slutet läser jag; ”Det enda du måste göra/är att be mig om förlåtelse.” Hennes sista replik: ”Välkommen hem/säger jag/till mig själv. ”

Ebba Witt-Brattström Århundradets kärlekskrig

Norstedts

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an