Britt Jakobsson recenserar Duraid Al-Khamisis bok Regnet luktar inte här. Foto: Atlas Förlag

Britt recenserar: Regnet luktar inte här

Bara genom ett individuellt öde kan vi fullt ut förstå det stora som pågår. Så var det med den döde treåringen Alan uppfluten på badstranden och så är det att läsa Duraid Al-Khamisis dokumentär ”Regnet luktar inte här”. Nu ser vi strömmen av syrier, afghaner och irakier passera vår gräns, alla med ett hopp om en framtid utan krig, fattigdom och förföljelse. Duraid var åtta år när han år 1994 anlände till Gotland i en liten fiskebåt efter en stormig resa över Östersjön. Hans småbröder Awsam och Rami är två och sex år, Duraid minns att nästan alla kräktes, lastrummet stank av kräk, avföring och lik. Ombord fanns sextiotre personer som av smugglaren blev dumpade i små gummibåtar nära kusten, sista biten kravlar man i iskallt vatten upp på stranden. En död har kastats i havet. Det var den 16 december 1994. Duraid minns Röda Korsets tält och sedan ett vandrarhem.

Duraid kallar sin berätttelse för ett familjeporträtt. Planen var att den välbärgade familjen Al-Khamisi, som bekände sig till en mycket ovanlig religion, mandeismen, förföljd av Saddam, skulle flyga från Bagdad till Holland till ett pris av 8 000 dollar per skalle och därifrån skulle vägen till Sverige vara säker. Den resan gick om intet och den namnlöse smugglaren ”Mustaschen” erbjöd från Amman flyg till Moskva, vidare till Litauen och en sjöovärdig båt till Gotland. Duraids barndomsminnen av överklassliv, krig, den hemska flykten och livet i Sverige är en berättelse om en omvänd klassresa. Svartskalle blev hans namn redan på flyktingförläggningen och svenskan tog emot att lära sig. Fadern, en berömd guldsmed från Bagdad fick aldrig något arbete i det nya landet, mamman hade svårt att anpassa sig och gjorde självmordsförsök. Inte heller hon fick något fast arbete.

Duraid skriver om sina bröder, sin mamma och pappa, om livet i förorten och sin egen resa från invandrad underklass på glid till journalist och nu en erkänd författare. Duraid Al-Khamisi har skrivit en rasande, ärlig bok om Sverige och hur det är att komma hit som ett barn men fortsatt vara en främling. Det Sverige som jag kom till finns inte längre, skriver Duraid. Han nämner Frontex, Reva och Schengen. Han ser rasister i parlamentet och murar överallt. Själv tänker jag mycket på hur lite jag känner till om Iraks urgamla kultur. Det är jag kanske inte ensam om. Mandeismen hade jag aldrig hört talas om men läser att det är den äldsta religionen i världen och att Johannes Döparen är en centralgestalt. Mandeisterna är svårt förföljda i Irak.

Författare: Duraid Al-Khamisi
Titel: Regnet luktar inte här
Förlag: Atlas

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an