Britts kommentar: Jimmie Åkesson hos Poul Perris

Glad, uppknäppt och leende släntrar Jimmie Åkesson in till terapeuten
Poul Perris, där målet som vanligt är att ge tittarna en bild av ett
parti, nu Sverigedemokraterna, och en partiledare. I samtalet
framkommer att Jimmie var en mönsterelev i skolan, en image han
fortfarande odlar. Skoltiden blev avgörande för hans framtid, särskilt
en speciell händelse, då det var provval och det faktum att SD fick
två röster triggade läraren att ordna temadagar mot rasism och
främlingsfientlighet. Som Jimmie uppfattade saken propagerade skolan
för Vänsterpartiet, vilket väckte hans rebelliska sida. Vägen till SD
blev inte helt rak utan gick via ungmoderaternas roliga fester, där
han kände sig hemma och kunde ta avstånd från det konstigt klädda gäng
som benämndes kommunisterna. Jimmie Åkessons föräldrar skildes när han
var i 10-årsåldern och han hamnade i Sölvesborg. Där kände han sig
ofta rädd och sprang hem till mamma. Det var invandrarbarn i grupp som
uppträdde hotfullt, berättade han. Perris borrade något i denna
barndomsupplevelse och undrade vad man skulle ha gjort för att undvika
polariseringen. Man skulle ha blandat barnen i klasserna, ansåg
Åkesson. Han underströk att motsättningarna fanns på gruppnivå, inte
mellan individer. Jimmy tog aldrig strid utan backade. Jag blir
konfunderad över Jimmie Åkessons dubbla personlighet. Han beskriver
sig som blyg, men har aldrig tvekat att stå på scen och tala för folk.
Han använder flera gånger brasklappsretoriken ”i någon mening” som om
han håller ryggen fri. Vill inte gärna ta plats utan hans ledarroll är
mera som en samlande kraft. Likt kungens anfaders sista ord ”ingen har
fyllt en bana liknande min” säger Jimmie Åkesson ”jag är ensam om att
ha gjort en sådan resa”. Ensamt är det att vara partiledare och han
litar inte riktigt på omgivningen. I frågan om ideologi säger han att
mångkultur är en sak och mångkulturalism en annan, nämligen då staten
kapitulerat för främmande inslag. Sverigedemokraternas rötter i rasism
och nazism kände Åkesson inte till när han gick in i partiet. Det
måste du väl åtminstone ha läst om, insisterade Perris. Nej, sådant
fanns inte på lokal nivå och det var där Åkessons ambition befann sig.
Basen för SD är social konservatism och nationalism, kritik mot
invandring och EU. Under Åkessons tid har SD gått från underläge till
att bli ett accepterat och stort riksdagsparti och den sanningen kan
man inte frånta honom. Däremot blev Åkesson beslagen med lögn i
Aftonbladet. Det fanns inga invandrargäng i Falkvik där vi växte upp,
skriver den jämnåriga journalisten Patrik Lundberg.

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.