Vägen till Bålberget

Therése Söderlinds Vägen till Bålberget för mig bakåt i tiden, till min tidigaste barndom på 30-talet.

Therése Söderlinds Vägen till Bålberget för mig bakåt i tiden, till min tidigaste barndom på 30-talet. Av min mormor, född 1870, fick jag veta något om ”puken” och om hur man borde förhålla sig till ”smauruskan”.  Att mormor såg ett skepp med svarta segel på sjön Näkten kvällen innan hennes lillebror drunknade gjorde starkt intryck. Min farbror kunde ”staag bloo” och jag minns att en klok gumma smorde grisen med ister samtidigt som hon mumlade något för sig själv.

Nu är det inte byarna runt Storsjön och Näkten Therése Söderlind skriver om utan trakterna vid Ångermanälvens utlopp men folktron tog sig likartade uttryck. Fyra huvudpersoner framträder i ett myller av familjerelationer, släktband och historiska händelser i tidsspannet mitten av 1600-talet fram till 2011, ett enormt stoff som författaren hanterar på närmare 600 sidor och håller läsaren i ett fast grepp till slutet. Jacke, en av huvudkaraktärerna, kommunaltjänsteman med kvinnotycke i Nyland, känner sig som en sorglig jävel när vi först träffar honom i yngre medelåldern 1975. Hans fru Lillemor har stuckit, tillfälligt hoppas han, mest för folkpratet, hans mamma dör och med tonårsdottern Veronica är kontakten si och så. Man gör en utflykt till Bålberget, platsen där sjuttio kvinnor från Ytterlännäs, Torsåkers och Dals socknar miste huvudet och därefter brändes som trollpackor 1675. Veronica undrar om det kan ligga något i farmors prat om att de är släkt med en av de olyckliga. Släktforskning kommer senare att bli ett huvudspår i Veronicas liv och berättelsen övergår till Malin 1674-1675, det mest dramatiska, laddade och intressanta avsnittet i romanen. Kvinnans underordning var självklar och upprätthölls med våld. Häxprocesser och avrättningar kan förenklat tolkas som ett brutalt uttryck för männens rädsla inför kvinnans oförutsägbarhet, örtkunskap och en sexualitet som var svår att kontrollera. Det förefaller vara samma känsla som driver en del män i vår tid att trakassera kvinnor som sticker upp.  I Ådalen är det kaplanerna Herr Lars och Herr Johannes som villigt ställer sig i maktens tjänst och samarbetar med visgossarna, de barn som vittnade och som Bo R Holmberg skrivit om.  Kungl. Commissionen från Stockholm ska slutgiltigt avgöra bestraffningen och Malin är en bland trettio kvinnor som blir inlåst i en stenkällare i väntan på domen. Perspektivet växlar, ibland är det Malin själv som berättar om sin barndom och sin far, Stock-Pelle, som kämpat med den store Gustav Adolf i två krig och ältar sina minnen. En bit gult kläde, taget som krigsbyte, vandrar som en relik genom generationerna.

Veronica har gjort en strålande karriär inom IT-branschen. Chefsjobb har avlöst varandra. Hon flyger ständigt mellan världens metropoler och kränger databaser och system. Vid femtio ser hon tillbaka på sitt liv och den önskan hon en gång hade att uträtta något. Hon är singel efter några misslyckade relationer, barnlös och funderar på en bröstoperation.  En kvinnas värde finns i att ha man och barn, konstaterar hon och jämför sig med Malin. Det har inte ändrat sig sen 1600-talet.  Malin, Segrid och Ingred, vad kan vi lära av förmödrarna? Släkten är kanske viktig, tänker Veronica och koncentrerar sig på att forska fram sanningen om sin biologiska farfar.

Sist framträder Olof år 1740, visgossen som angav sin egen mor. Tre gånger gick han till kaplanen och bedyrade att allt han sagt om Satan och Blåkulla var påhitt men stryk var det bittra svar han fick. Nu är han gammal och vill äntligen berätta sin historia.
En lysande stjärna har stigit upp på den litterära scenen. Det hon berättar om vår historia ger ett spännande perspektiv på samtiden.

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.