I enslighet framfödt

Ser du, det är som vackert!

Anita Salomonsson
I enslighet framfödt
Norstedts

Fjärdingsmannen Lindgren pekar med den smörgås han fått av fången, och återhållsamt som språkbruket påbjuder, ger han uttryck för sin upplevelse.  Inga överord, hellre ta tillbaka! Det är hemmadottern Klara Sofia Höglander som milstolpe för milstolpe transporteras från hemmet i Lövångertrakten, Västerbotten, till fängelset i Umeå. Efter hand har rättssystemets tjänsteman och hans passagerare närmat sig varandra och byter ett ord då och då. En längre resa är bokens tema, nämligen Klara Sofias väg från välbeställd länsmansdotter och familjens klenod på äktenskapsmarknaden till dömd och förtappad kvinna ett par år senare. Titeln avslöjar vad det handlar om, ett kvinnoöde i det sena 1800-talet som inte alls var knutet till Västerbotten, de fanns överallt i den hederskultur som Sverige var då. Visst är det en sorglig historia men Anita Salomonsson ger oss en underbar läsupplevelse.

Författaren är född i den märkvärdiga byn Hjoggböle, där berättartraditionen är stark. Syskonparet Anita och Kurt Salomonsson är kända och erkända i Norrland men Anita har ännu inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar, nämligen som Kerstin Ekmans, PO Enquists, Elsie Johanssons och Torgny Lindgrens like.
Klara Sofia längtar bort, till något vidunderligt, medan hon i den kyliga vårkvällen viker, sträcker och lägger handdukar på hög i mangelboden. Hon har hört att man i Skellefteå och Burträsk dansar polska och vals och något märkvärdigt som kallas kadrilj. Kära Mor synar hennes verk och säger till slut att hon är så gott som belåten. Inte helt naturligtvis, bäst att snåla med beröm och sprida ängslan och osäkerhet, nu när sonen gjort föräldrarna besvikna genom att gifta sig ner sig. Så är det mellan Kära Mor och Klara Sofia och på dotterns framtid och val av make är förväntningarna höga. Det enda som kan göra fru Höglander riktigt levande är ett besök av den gudomlige pastorn Gabriel Natanaelsson eller de återkommande kalasen och utflykterna då allting putsas och ingenting sparas. Örngottsbanden krusas, någon mer än jag som minns? Krusbandskniven har liksom det välfyllda linneskåpet och monogrammen ett starkt symbolvärde som står för gårdens redlighet och makt.  Ett poesialbum är bärare av Klara Sofias smärtsamma längtan efter skönhet och följer med till det enkla soldattorpet som blir hennes hem till slut. Sen finns allt det andra som man inte kan tala om. Fulheterna, skammen, stoppdukarna, osalig väntan på månadsreningen efter kärleksmötet under midsommardansen. Ingen i länsmansgården vågar nämna soldaten Lars Larsson Segers namn.

Romanens baksidestext säger att ”I enslighet framfödt” bygger på ett verkligt rättsfall, en sann kvinnohistoria. Klara Sofia var inte ensam och 1882 var inte det sista året allt gjordes för att dölja skammen. Kanske är skammen borta nu men kvinnan är fortsatt den som förväntas ta huvudansvaret för att hindra att kärleken resulterar i barn. Det känns tungt att det faktiskt är så.

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.