Christina Kjellsson-”Solknepet”

Det ljusnar för Jämtland i skönlitteraturen. Snart behöver vi inte avundsjukt snegla på Småland och Västerbotten när det gäller författartäthet.

Offerdal och Hammerdal har fått sina bylivsskildrare i Elin Olofsson och Ola Nilsson men först nu dyker den lilla Handsjöbyn nära Rätan upp som en litterär barndomsmiljö i romanen ”Solknepet” av Christina Kjellsson. Jag skriver ”först nu” eftersom byn i Christina Kjellsson frambringat en fullfjädrad ordkonstnär och scenartist i genren visor, pop, rock, tango och vals. Författaren har förutom sångtexter tidigare skrivit boken ”Rim och reson. Om att skriva vistexter” och medverkat i antologin ”Homosexuella och deras vänner”.

Romandebutens knepiga namn är fullt av tankemässigt innehåll. Det är sent 60-tal, året då Mirjam ska börja skolan och först är det sommar i byn. Några stugor och en smal, gropig väg emellan, skällande hundar i löplinor och hundgårdar, så ser byn ut. Älghorn på väggen, gevär, rävsaxar och motorsågar, alla har det likadant men några är Jehovas. Familjens stuga är egentligen en barack men pappa har spikat och sågat så den liknar en stuga. Perspektivet är helt och hållet barnets och Mirjam som känner varenda en i byn, där också farmor och farfar bor, går runt och berättar allt hon hört. Du blir nog präst, säger man men just nu måste Mirjam lära sig vara tyst. Annars kan hon inte börja skolan. Man ska inte prata om Jehova med dem som är Jehovas, inte visa att man är bra på att läsa och tacka nej flera gånger innan man får ta emot något. Så är kulturen. Det är mycket som inte går an och Mirjam som har sin egen logik och ett magiskt tänkande, besvärjer den nyckfulla verkligheten med en påhittad ramsa, Solknepet.  Spotta går inte an men omöjligt att låta bli ens i kyrkan. Karaktäristiskt för Mirjams kontakt med vuxna blir ett enstavigt tonlöst ja på inandning, stavas jiu. Döden är det värsta hotet och omges med tystnad och hemlighållande enligt tidens barnuppfostran. Eftersom Mirjam kan läsa inser hon tidigt att solen inte kommer att lysa för evigt och tillverkar trollformeln Solknepet som håller rädslan i schack.  När en grupp zigenare slår ner som en flock färggranna fåglar och försvinner lika fort, tänker Mirjam att sån vill hon bli, bara hon slipper ha klänning.

Heder åt fröken i byskolan med sju elever som fixade att inkludera ett annorlunda och kreativt barn utan att ropa på diagnoser och psykologer. Det var inte heller modernt på 60-talet. Ingen mobbning förekommer men många lustiga situationer som då Mirjam låtsas att hon inte kan läsa och bemödar sig att passa in. Hennes uppfattning är att negrer är bättre än alla andra, i varje fall på musik. En tidig inspiration blir Mirjams namne Makeba och hon tränar på att klicka och ropa. Mirjam vill sjunga i radion så att alla kan höra hur bra hon är. Så blev det också.

Att få möta en tonårig Mirjam som lämnar Handsjön och som ”aldrig mer vill dit igen” är min spännande och förhoppningsfulla spaning.

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.