Britt recenserar Bodil
Bodil Malmsten flyttar från andrahand till en bostadsrätt i Stockholms innerstad, tre trappor utan hiss över gården och det är vad de första texterna handlar om i den femte och sista loggboken.
Titeln börjar djärvt som Sjörövar-Jennys visa och slutar med en vink om att det är sista gången vi möter den verkliga Bodil Malmsten i en bok. Den personlighet som framträder har svårt för kallprat i trappan och byråkrati, anlag för oro och älskar att åka kommunalt, såväl buss som tunnelbana. Jag inspireras att googla på hennes idol Nikola Tesla och förstår att världen och klimatet hade sett annorlunda ut om inte starka krafter jobbat mot hans uppfinningar. Höst och vinter är favoriter bland årstiderna. Citatet ur Tolvskillingsoperan är ingen slump. Bodil Malmsten är medveten om att det i rättvisans namn är mot henne kanonerna ska riktas. I New York sympatiserar hon med ockupationen av Wall Street men förargas över demonstranternas slappa hippiestil och allmänna brist på struktur. På hemmaplan avhyvlas införande av New Public Management inom snart sagt alla samhällsområden, att välfärd öppet kan finansieras genom skattesmitning och Vattenfalls skrämmande dåliga affärer. Med vass penna skriver Bodil Malmsten: ”Det syns inte till några kvinnliga riskkapitalister.” Bra eller dåligt, genusmässigt eller ur rättviseperspektiv, kan man inte veta, säger hon, patriarkatets svurna fiende, på sitt outgrundliga och humoristiska vis. Kvinnor är i minoritet i styrelserummen men i majoritet på affischer i tunnelbanan! Bodil Malmsten är utpräglad feminist.
Anteckningarna fördjupas mer och mer och går från vardagliga till filosofiska och politiska betraktelser. Andreas Cervenka, ekonomijournalist på Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga, är en förebild, stilistiskt, får man anta men det säger något om Bodil Malmstens ambivalens. ”Jag är lycklig. Men inte tillräckligt lycklig”. Så står det i några korta anteckningar om privilegiet att vara född i Sverige.
Bodil Malmsten är en passionerad fotograf och hennes egna foton som inte heller alltid är så lätta att tyda, illustrerar texten. Den nyligen avlidne fotografen Walter Hirsch är hennes ideal, men det är som han tar bilder Bodil vill skriva. Att fånga ögonblicket är det största och så uppfattar jag hennes litterära ambition i essäerna. Ett bruntonat foto på framsidan föreställer troligen den gestalt som hela boken igenom kallas ”hon som inte bor”. En uppenbarligen hemlös kvinna med sina samlade tillhörigheter på en kundvagn förbryllar och oroar författaren. Hon tigger inte men accepterar allmosor utan överdriven tacksamhet.
Att komma med konkreta lösningar är inte Bodil Malmstens sak. Statsministern får visserligen svar på tal för något korkat han sagt och när det gäller att förändra världen är hon optimist. Hela västvärlden accepterade ju att sluta röka, alltså bör man kunna besluta bort girighet, dumhet och ondska. Allt är möjligt, det är bevisat nu.
Britt Jakobsson har recenserat Bodil Malmsten
Och ett skepp med sju/segel och femti kanoner/ska försvinna med mig
utgivet på Finistère Modernista
Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.
Vad tycker du?