Stefan Gurt har kommit med en ny bok. Foto: Kalle Assbring

Så dödar vi en människa

Så dödar vi en människa är ett sorgset minnestal över en död far.

Titeln är inspirerad av Primo Levis lägerskildring Är detta en människa? och frågan dök upp i Stefan Gurts huvud när han återsåg sin pappa på demensboendet Skoga i Solna, där han lämnat honom några veckor tidigare. Var går gränsen för att vi ska räknas som människor? Stefan Gurt menar att det finns en sådan gräns och att den i Sverige hänger samman med åldern. Jämförelsen med Förintelsen kan synas drastisk. Den officiella hållningen är naturligtvis allas lika värde men praktiken visar något annat. Det är det underliggande och övergripande temat i Stefan Gurts gripande självbiografiska bok om Sven Gurts sista tid.

Det finns en risk att boken ska uppfattas som ännu ett inlägg i debatten om missförhållanden i äldrevården, privat såväl som kommunal. Gurt nämner att Carema driver äldreboendet Skoga, där hans far dog efter två månaders förvaring, det mest adekvata ordet enligt författaren. Carema har i pressen dementerat att så var fallet och cheferna avgår i strömhopp. Författaren anklagar inte särskilt mycket, i så fall mest sig själv, han reflekterar mera och uttrycker en stillsam förtvivlan över att vi är som vi är. Mellan Stefan och hans kinesiska hustru Li finns en återkommande diskussion, då hon kritiserar och hävdar att Sverige är ett för litet, för självbelåtet och inskränkt land. Stefan håller med om självgodheten och tråkigheten men kontrar med att vi har det relativt bra, ingen svälter eller kastas i fängelse hur absurda åsikter vi än har. Sverige är ett land som vill väl. Samtalen kommer aldrig vidare. Nu har som jag märker, Stefan under tiden som pappan åldrades, blev virrig och började missköta sin hygien så att sonen till slut kände sig tvungen att stänga in honom i ett låst boende, kommit fram till den värsta och mest djupgående bristen i vårt samhälle. Vi har, menar han, brist på närhet. Vi prioriterar arbete och karriär, resor, upplevelser och det materiella istället för att ägna oss åt varandra. Hur vi behandlar de gamla är själva toppen på isberget, den slutgiltiga lösningen vi funnit på för att avsluta deras värdelösa liv. Först behöver vi inte varandra ekonomiskt, sen inte heller känslomässigt. Vi känns inte längre vid våra släktingar och barndomskamrater, vi ser ner på gamla och använder ord som dysfunktionell om dem som inte passar in.

Trots att Stefan Gurt många gånger lider under besöken i Lis hemland, där samma jobbiga banketter med familj och släkt upprepas och familjens överhuvud, svärmodern De-Lan, tar stor plats och åtnjuter den största respekt , känner han att livet är mer äkta där. I samtalen med fadern får han bekräftelse på sin känsla. Far och son gör utflykter till platser där Sven tillbringat sin usla barndom, de talar om böcker, livet och döden. De kommer varandra nära utan att Stefan kan förmå sig att uttrycka hur mycket han tycker om sin pappa. Sven är nostalgisk och entusiastisk över den del av sitt liv som Stefan betraktat som fasansfull.
Efter två månader på Skoga med tung medicinering, som personalen ville hålla hemlig, dog Sven Gurt som en skugga av sitt forna livliga men förvirrade jag. Han tog sitt liv genom att vägra mat och vatten, den död som många väljer i den situationen. Det var bäst så? Det är bokens tunga fråga. Boken är också rolig och intressant att läsa som en medelålders svensk mans självbiografi. I detta fall en man som uppriktigt reflekterar över det som händer medan dagarna går.

Stefan Gurt
Så dödar vi en människa
Wahlström & Widstrand

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se