Partieliten bestämmer

Britt recenserar Anne-Marie Pålssons Knapptryckarkompaniet, Rapport från Sveriges riksdag, tryckt på Atlantis förlag

Hur är det att som riksdagsman försöka hålla väljarna på gott humör till nästa val för att säkra sin plats och samtidigt vara obrottsligt lydig mot partiet och som det nu är för Centern, Alliansregeringen? En aktuell lokal fråga är inställningen till uranbrytning i Oviken och de krumbukter som centerpolitikerna uppvisat. Jag har läst moderaten Anne-Marie Pålssons rapport från Sveriges riksdag, Knapptryckarkompaniet, och tappat några illusioner som jag ännu hade kvar om att vi lever i en demokrati. ”Vi företräder folket” utropade en KD-kvinna i teve senast igår. Det är inte sant. Hur riksdagsmännen ska rösta bestämmer partieliten som också håller koll på listorna ute i distrikten. Vem som hamnar på valbar plats bestäms av partiernas innersta kärna. Miljöpartiet skiljer sig dock från de övriga och ordnar provval i distrikten.

Efter två perioder som moderat riksdagsledamot slutade Anne-Marie Pålsson också hon desillusionerad och besviken. Mest känd är hon som initiativtagare till rutavdraget men hennes analys av den politiska makten och kulturen inom riksdag och regering är skrämmande och förvånansvärt lite debatterad. Det första som hände och överraskade när hon började sitt uppdrag var att hon tillfrågades vilket utskott hon önskade arbeta i. Enligt sin utbildning och erfarenhet skrev hon finansutskottet men blev istället placerad i något för henne helt främmande. Så småningom lärde hon sig vad som gäller. Allt handlar om att vinna partielitens och ledarens gunst och där finns bara en väg – total lydnad. Att delta i hyllningskör och hjältedyrkan, kort sagt fjäska är vägen till de tunga uppdragen. Att ställa frågor och vilja diskutera är direkt farligt och leder till straff. Reinfeldt har inte nåtts av de nya tankarna om ledarskap, i hans värld är det ordergivning, kontroll och straff som gäller. ”Makten är brutal, skoningslös och kräver total underkastelse. Och all makt korrumperar.” Så säger hon och beskriver några exempel på vuxenmobbning och rättning i ledet genom ledarens utskällning av någon som vågat obstruera. Maud Olofsson som inte alltid är så förslagen citeras:
”Ni ska bara för ut vår politik.” Genom att pengarna som tas från skattekollektivet, bl a partistödet, betalas ut centralt till partierna stärks den centrala makten. Man anställer ett stort antal högutbildade tjänstemän som i praktiken påverkar politiken mer än riksdagens ledamöter. De senare får inte tillräcklig information och utbildning om de frågor de ska besluta om utan blir maktlösa och förödmjukade. De ska ju tillföra ”klokhet, omdöme och erfarenhet”… Några minns kanske när Janne Josefsson ville kolla vad riksdagens ledamöter visste om Lissabonfördraget som regeringen baxade igenom lite smidigt utan hänsyn till grundlagen och som överförde makt till EU. Riksdagens ledamöter som skulle rösta visste just ingenting om innehållet i fördraget och några fick stå med skammen. Väljarna visste ännu mindre. Grundlagen finns för att tygla den politiska makten men den rundar man utan att blinka.
Intressant är författarens jämförelse med andra länders system. Sverige ligger i botten när det gäller öppenhet och kontroll. Anne-Marie Pålsson föreslår att pengarna ska skickas neråt istället för som nu samlas centralt och att revision och öppenhet införs. Möjlighet till folkomröstningar skulle stärka demokratin.

Jag såg i kommentarer till boken att Anne-Marie Pålsson fick frågan: ”Varför gjorde du som Reinfeldt bestämde när du var så kritisk?” En befogad fråga men den genomlysning hon gjort av bristande maktfördelning och lydnadskulturen i den politiska världen känns trots allt uppfriskande.

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.