Klassamhället är tillbaka!

Vem skriver ur underklassens perspektiv?

Efter Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink 1970 följde en lång tystnad och klassbegreppet var ganska osynligt i litteraturen. Nu hörs röster underifrån igen. Johan Jönsons diktsamling med.bort.in, Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland och Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här är några. Yarden av Kristian Lundberg, en berättelse om de slavliknande förhållanden som återuppstått i bemanningsföretagens Sverige, var en drabbande ögonöppnare. Klassamhället är tillbaka.

I Björn Ranelids krönika om en familj på samhällets botten står Karin Lilja som en okuvlig ljusgestalt. Hon städar i skolor och hos fint folk genom alla graviditeter och tider. Malmös motsvarighet till Ystads Svinalängorna, kallas Pinnakåkarna med öknamnet Hollywood, nödbostäder som kommit till efter första världskriget och de som bor där klassas som ättlingar till tattare eller resande. I äktenskapet med Oskar, en rå och hänsynslös man, föder Karin sex söner och adopterar till slut en flicka, Kristina, i själva verket ett snedsteg från en högre samhällsklass. Genom att Kristina dyker upp som författarens skolkamrat inkluderar han som berättare något av sin egen bakgrund och Kristina är den som står som inspiratör till beslutet att berätta historien om familjen Lilja. Kristina och Karin är bokens centralgestalter, som båda står för godhet och kärlek i en grym och orättvis värld. Pär Lagerkvists roman Barabbas, upphittad bland soporna, spelar en stor roll för Karin genom hela hennes liv.

Hektor, den veke och känslige stammaren, skär av sin tunga i förtvivlan. Axel söker tröst i att sniffa gas. Fler problem och tragedier inträffar i familjen. Det sociala arvet kräver sitt också i skolan. Bara Kristina är en lysande stjärna. Med hjälp av finansiering från sitt fina ursprung går hon snart i privat skola och blir A-student och så småningom präst. Det är den yttre handlingen och tiden från 1940-talet till nutid, då Karin som änka bor i Rosengård.

Björn Ranelid predikar om den avgrund som finns mellan rika och fattiga, mellan barn som föds i ett hem fullt av böcker och konst, där högre utbildning är självklar och de som växer upp i social och mental misär. Hans ton är högstämd och språket i vissa avsnitt överlastat med bilder, i andra är tonen berättande på ett sätt som gränsar till det banala. Jag ser ett problem i hans ambition att måla en fresk, där allt får plats. Klyftor, orättvisor, barn som blir utsatta för övergrepp, människohandel, dåliga präster, misslyckad integrations- och bostadspolitik, det blir för mycket och för fragmentariskt och sker på bekostnad av en fördjupad personskildring. Alla talar ungefär på samma högtidliga sätt utom de usla männen som utstöter gutturala ljud. Oskar Lilja, hustyrannen, grymtar, domderar och hotar. Flinar och mumlar. Björn Ranelid beskriver männen av hans sort som känslans analfabeter, ” ett långt allvarligare lyte än om de hade saknat ett ben eller om de stammat och varit oförmögna att stava och räkna.” Ingen såg dem, ingen älskade dem när de var barn, därför blev de så känslolösa, menar författaren. Karin Liljas barndom är däremot en oslipad diamant som Ranelid bearbetar så att alla fasetterna framträder i dagsljuset och Karin strålar klart från första till sista sidan. Mycket är motsägelsefullt i Björn Ranelids berättelse men hans passion är stark och äkta.

Författare: Björn Ranelid
Boktitel: Tyst i klassen!
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an