Näcken…isande kuslig?
Det var något isande kusligt och ändå välbekant över de toner med vilka Sten Andersson inledde sin föreställning hos Wikner i Persåsen på onsdagskvällen. (Näcken på bilden heter Russ Campbell och vann tävlingen för ett par år sedan)
Isjungfruns tema komponerat av Sten fick symbolisera hur ett speciellt tonspråk tar lyssnaren in i naturmystikens värld. Näcken och andra naturväsen var kvällens ämne och senare berättade Sten H C Andersens saga Isjungfrun som han dramatiserat för Hackås teaterverkstad i början av 2000-talet. ”Kvällens guldmoln fästet kransa…” Stagnelius dikt tycks handla om näcken men är mer en beskrivning av diktarens känsla av främlingskap i världen. Inte heller Afzelius näckenvisa ”Djupt i havet på demantehällen..” är något exempel på näckens musikstil som var farlig, vild och betvingande. Sten menade att näckens musik i grunden är en klang utan början och slut men i människans närvaro tar han till knepet att spela dansmusik, polska, då får han dem i sitt våld. Om detta finns många berättelser. En är hur Lapp-Nils lärde sig spela av näcken i Galhammarbäcken. Sten hörde sig försiktigt för om någon i publiken kunde bidra med egna upplevelser. Vi satt som förstummade.
Kanske kunde jag ha berättat att jag med två folkmusik- entusiaster besökt en fors tre torsdagar i rad på 70-talet just i det ärendet och åtminstone hört ett entonigt dån… Gustaf Frödings dikt om skogsrået sjöng Sten i tonsättning av Pelle Olsson, en kompis från bandet Senaste laget. Kalle i Dalen blev ju enligt Fröding aldrig mer sig lik efter mötet med huldran.
Vi som trots den vackra sommarkvällen suttit inne och lyssnat till Sten kände oss i varje fall berikade och upplyfta. Fint att Leif Wikner ger oss sådana kulturkvällar.
Britt Jakobsson
Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.
Vad tycker du?