Foto 321an.se

Carmina Burana på Mötesplats Oviken

Igår söndag fick jag en fantastisk musikupplevelse på Mötesplats Oviken, där Carmina Burana, en scenisk kantat för solister, körer och orkester uppfördes för en fullsatt konsertsal.

Ja, egentligen gymnastiksalen för tillfället ombyggd med gradänger och oerhört exklusiva tekniska ljus-, video- och ljudutrustningar. Föreställningen var ett samarbete mellan GotlandsMusiken, Östgötamusiken, många lokala körer, ett 50-tal blåsarsymfoniker och kanske tre gånger så många körsångare. Samt solister, Sibylle Glosted sopran, Jan Löfgren tenor och Maracus Jupither baryton. Alltsammans samproducerat av Estrad Norr och GotlandsMusiken.

Estrad Norrs scenkonstchef Yngve Nordin, själv blåsare, hälsade välkommen och passade på att kasta en känga på länets politiker som inte kunnat åstadkomma en rimlig konsertsal i Östersund, däremot en storslagen arena för skidskytte. Bygg en till! föreslog han ironiskt. Producenten Olov Roos konstaterade med en blick på den fulltaliga publiken och det faktum att han varit fullkomligt nedringd efter biljetter, att kulturintresset är enormt. Nu är jag ingen musikrecensent, bara en vanlig människa som gärna går på operan när jag besöker huvudstaden men vad jag upplevde idag i Oviken var på samma nivå som där. Dirigenten Bo Wannefors och blåsarna inledde med två orkesterstycken: Dance of Destruction and Creation (uruppförande) av Martina Tammer och Daphnis och Cloe av Maurice Ravel. Efter en halvtimmes paus med fikamöjligheter kom så huvudnumret, Carmina Burana, medeltida dikter, tonsatta av Carl Orff, som framfördes i sin helhet utan pauser. Verket är komponerat i Tyskland 1937, sannerligen en svår tid för kulturen men det blev trots nazisternas konservativa konstsmak succé. Därefter har varje tid valt sitt eget tema och nu var temat Ett folk på flykt. ”Olika falla ödets lotter” de orden inramade föreställningen och projicerades på storbildsskärm. Barnkörer iförda flytvästar symboliserade den farliga flykten över havet. Storm, eländiga farkoster och flyktingar var en del i bildspelet men stort utrymme gavs åt fantasifulla projektioner om lust, längtan, dans, glädje och skämt. Fåglar i flykt som inte känner några gränser. Ett skämtsamt inslag var tenoren Jan Löfgrens högljudda klagan som stekt svan. Dirigenten Bo Wannefors behärskade suveränt hela detta stora instrument av sångare och musiker och levererade ett oförglömligt allkonstverk. Publiken jublade.

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se