Bild från föreställningen. Foto: Oviken Amatörteater

Britt recenserar: Tattarstan på Orrgården

Full av förväntan bänkar jag mig på premiären av Tattarstan, en sann historia ur livet i Oviken på 1920-talet.

Hur har man löst frågan att lyfta en sorgligt nog sann händelse till en konstnärlig nivå och samtidigt vara så underhållande som den lokala publiken väntar sig? Korta scener avlöser varandra med ridåfall, sammanbundna med omväxlande klassisk och folklig musik. Jag urskiljer Mustalainen, det handlar ju om tattare, det mörka, främmande och opålitliga folket. Scenografin är rustik och bondsk, jag väntar förgäves på en interiör från Billsåsen, byns verkliga namn. Det talas mycket om förfall och snusk men varken Tattar-Ernst eller hans dotter som blivit den nästan äkta bondsonen Johans käresta, visar sig på scenen.

En riktig kärleksscen med association till Viktor Rydbergs riddar Erland och Singoalla hade kunnat höja temperaturen betydligt. Pjäsen inleds med ett extrainkallat möte i kommunstyrelsen. Alla gubbar är där och representerar sin del av samhällsstyret, affärslivet, skolan, självägande bönder och fattigvården. Det är ebb i kommunkassan och felet är att Tattarstan lever på bidrag. Man resonerar fram och tillbaka men frågan skjuts upp med ett klassiskt jämtländsk uttryck, ma jett fåndér. Jag vill ge språket en eloge. Det sitter bra och en del gamla, nu bortglömda vändningar välkomnas med igenkännande skratt från publiken. Särskilt de äldre männen undviker överdrifter, vilket väl beror på att de har lätt att ta fram den äkta jämten eftersom de i grund och botten är sådana. De skvallrande kvinnorna spelar över utan att direkt hamna i bondkomik, bara nästan. Det finns en farlig frestelse att gå över en gräns när man tar in dialekten, att komma för nära revy. Det skulle inte ha passat i Tattarstan som tar upp en allvarlig och tyvärr tidlös fråga.

Det visar sig att problemet med tattarna löser sig smidigt utan att pamparna behöver fatta något obehagligt beslut. Enligt receptet alla vinner blir Tattar-Ernst den ende som har lagfart, utköpt och avhysning kan ske snyggt och prydligt till någon kommun söderut. Jag är visserligen född på 30-talet men hörde min pappa som satt i Fattigvården tala med andra gubbar om möjligheten att skicka iväg barnrika familjer till grannkommunen, allt för att värna om den egna kassan. Föreställningen tar fram paradoxen i utanförskapet. Först stänger vi dem ute, sen anklagar vi dem för att vara lata, tigga och dra sig fram med olagliga metoder. Tack vare Oviken-veckan och andra Konstens beskyddare är det inte bara möjligt utan roligt att leva på landsbygden.

Vill du se föreställningen så spelas den även torsdagen den 9/7 och söndagen den 12/7. För mer information se vår evenemangskalender

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.