Britts krönika: Jag behöver ingen remiss, jag finns inte
En dag fick jag en plötslig ingivelse att åka till Hälsocentralen där jag är listad. Kanske min trötthet kunde bero på blodbrist, kanske borde jag äta kött, tänkte jag och bänkade mig i väntrummet.
Där träffade jag en annan 80+are, skolkamrat från byskolan på 40-talet, och vi utbytte erfarenheter om den senaste våldsamma stormen. Han saknade sin Ornäsbjörk och jag kontrade med bortblåst tak och åtskilliga rotvältor runt gården. Sen var det våra skogskiften, rena bedrövelsen, ett fall för något bolag. Det blev en slags terapi. En annan äldre man som överraskat med utropet: ”Jag söker remiss till avlivningen!” lade sig i samtalet om skogen som snart övergick till bankerna efter att min skolkamrat konstaterat att skogen är vårt kapital. Så blev det min barndomskamrats tur och mannen som sökte remiss till avlivningen, blev dyster. Så var det slut på det samtalet, sa han och kapslade in sig. Jag förstod att jag inte var tänkbar som samtalspartner. Jag fanns helt enkelt inte. Men det var inget fel på blodet.
Britt Jakobsson
Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se
Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.
Vad tycker du?