Sten Andersson från Kövra föreläste om och spelade som Näcken. Foto: Kenta Livendahl

321 TV: Näcken spelade på vernissage

På Hackås Maskin & Kultur försattes vernissagepubliken i trollstämning.

Det var när Sten Andersson, själv korad till Årets Näck för några år sedan, förevisade en egentillverkad fiol, stämd på ett speciellt djävulskt sätt.  Näcken spelar nämligen inte utåt för publik utan inåt för sig själv, en vild och skrämmande musik som samtidigt lockar folk att gå ner i forsen och drunkna, föreläste Sten.  Den Onde i Näckens gestalt uppenbarade sig som en oerhört skicklig spelman vars musik tvingade folk att dansa tills vettet försvann och fötterna blödde. Att lära sig spela av Näcken var både riskabelt och lockande men Sten verkade vara vid sina sinnens fulla bruk när han briljerade med en typisk näckpolska och ett stiligt vänsterhandspizzicato.

Utställningen med temat Näcken och Skogsrået omfattar ett 60-tal verk av fjorton konstnärer, som uppfattat dessa mytiska väsen på olika sätt. Anders Ek hade gestaltat en egen upplevelse av Storsjöodjuret, ganska likt en rundad och avlång sten ute i sjön och därmed gått till grundbetydelsen av ordet Näck = sjöodjur. Många konstnärer hade tagit fasta på det hotfulla och skrämmande mer än det naturromantiska. Kaj på Höjdas näck skymtade i en osannolikt mörk sommarnatt och hade dragit en kvinnogestalt ner i vattnet.  Aino Näslund fick med en stiliserad ritning av barndomshemmet i sin mångtydiga ”Skogsrået minns”.  Alva Willemark stod för de mest provocerande och realistiska varianterna av skogsrået. Foton som stod herrtidningarna nära men också en insmickrande målning av en kvinnas rygg, den ena skinkan till hälften blottad, sida vid sida med den klassiska trädstammen tagen direkt ur skogen. Bodil Halvarssons mjuka och mystiska blyertsteckningar kontrasterade fint.   Annika Rahm och Johanna Bahlenberg ställde ut porträtt. Spelmannen Verner Gladh kändes lätt igen i Annikas målning. Staffan Schönbergs huldror syntes vara mer vattenväsen än knutna till skogen.

Över alltsammans låg en knappt hörbar ljudmatta, ett collage samplat av Sten Andersson som också stod för det poetiska: ”Upp ifrån forsens strömmande vatten/kommer han krypande, svart som natten/ drömmens ängel vinkar med drypande vingen/står du inför din bleka död/ropar du högt i din själanöd/fräls mig ifrån de yttersta tingen…”

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se