Många kom till Mötet på Mötesplats Oviken angående Gruvfrågan.

Det åtråvärda vanadinet och uranet

Undertecknad besökte mötet den 10 december 2018 som hölls i Mötesplats Oviken, om en eventuell gruva i Oviken och fann att inget hade förändrats sedan sist. Efter att tagit ett par bilder för att visa att folk hade gått ”man ur huse” till mötet, lämnade jag lokalen.
Ljudanläggningen i den stora hallen var för dålig för min hörsel. Satt dock kvar en timme och lyssnade på miljöskyddshandläggare Martin Jacobsson från Länsstyrelsen. Fann att för gruventreprenören, enligt informationen från Länsstyrelsen, finns det så många hinder att det ”hart när” blir omöjligt att komma förbi dessa hinder. Dock är det bra att så många människor i bygden visar sitt missnöje och motstånd mot ett jättelikt dagbrott.

Vi på 321an har skrivit spaltmeter om detta. Nedan kan ni läsa lite om vad som har hänt sedan 2009.

Artikel den 28 maj 2009
Uranbrytning i Oviken?
Företaget Continental Precious Minerals, med kontor i Montreal i Kanada, har undersökt området med 135 borrhål på sammanlagt 26 598 meter.

Nu är man redo att ansöka om att få starta en gruva och bryta uran. Olle Holmstrand, geolog och teknisk doktor, är djupt engagerad i frågan om svensk uranbrytning. Han har granskat företaget Continental Precious Minerals planer, ”Myrvikenprojektet”, och föreläste onsdag 14 januari i Svenstavik på temat kärnkraft – uranbrytning – avfallshantering. Där träffade han även kommunalrådet Lena Olsson och företagarföreningen. Om det blir en gruva i Oviken så blir det ett dagbrott som förändrar landskapsbilden påtagligt. Enligt Olov Holmstrand, professor i miljöteknik,  så finns det nästan inget i Continentals redovisning som beskriver projektets miljöpåverkan!

I HallenPostens januarinummer år 2009, kan man läsa Holmstrands beskrivning om det skulle bli ett dagbrott i Oviken enlig CPM:s önskemål

Holmstrand:
Totalt arealbehov3-10 kvadratkilometer!
Dagbrottet  blir 200 m djupt och omfattar 0,7 kvadratkilometer strax norr om Myrviken-Oviken i ett odlingslandskap. Jordbruks och skogsmark försvinner liksom ett antal gårdar och bostäder. Finmald alunskiffer som utsätts för regnvatten och luftens syre vittrar kraftigt. I Ranstad ledde det till kraftiga utsläpp av tungmetaller i vattnet, i Kvarntorp till att högen började oxidera så kraftigt att den ”brann” och gav stora utsläpp av svaveloxider i luften. Därför måste avfallet omedelbart täckas omsorgsfullt både vattentätt och lufttätt, vilket även talar mot att ordna tillfällig uppläggning inför senare  återfyllning i dagbrottet. Kostnaderna och miljöriskerna tvingar verksamheten att ordna slutlig uppläggning på mark vid sidan av dagbrottet. Därmed kan totala arealbehovet för anläggningen med dagbrott, industrianläggning och avfallsupplag uppskattas bli av storleksordningen 3-10 kvadratkilometer.

Ytterligare markbehov och landskapspåverkan!
Krossning och lakning måste ske i en betydande industrianläggning i närheten av dagbrottet, vilket ger ytterligare landskapspåverkan och tar ännu mer mark i anspråk. Anläggningen kräver även nya vägar och ger upphov till betydande transporter.

Stor risk att Storsjön blir förorenad!
Erfarenheterna från Ranstad och Kvarntorp visar att storskalig hantering av alunskiffer ger stora risker för föroreningspåverkan på både ytvatten och grundvatten. Det är inte troligt att verksamheten går att bedriva utan föroreningspåverkan på omgivningarna. Vid Myrviken är Storsjön mottagare av alla vattenföroreningar.  

Senaste artikeln i 321an om gruva i Oviken
Den senaste artikeln om gruvan fick vi av Sten Andersson från Kövra. I artikeln presenterar han sina åsikter och tankar i ärendet. Den publicerade vi i maj månad 2018!

Här är Sten Anderssons artikel:
När man skall ta ställning för eller emot en eventuell brytning av vanadin i Oviken är det svårt för den som inte är expert att värdera de olika argument för och emot som framförts. Men för var och en som har tillgång till Internet finns det en uppsjö av information och jag vill bara tipsa om några sajter som jag har tittat på.

Förespråkarna för brytning talar om att en sådan skulle ge arbetstillfällen. För några år sedan ordnade man möten här i Oviken där man berättade om de förväntningar man hade på ett planerat gruvprojekt i Pajala. Om man vill se vad det blev av projektet kan man bland annat läsa en artikel från P4 Norrbotten där det framgår att cirka 300 personer anställdes för att sedan avskedas när bolaget gick i konkurs och i augusti 2014 redovisade bolaget en förlust på 100 miljoner dollar

Den som föreställer sig en gruva som en plats där man gräver hål i marken och hämtar upp vad man är intresserad av har kanske inte satt sig in i vad det här skulle vara fråga om.

Det talas om ett dagbrott av flera kvadratkilometers omfattning. Hur en sådan gruva kan te sig får man en uppfattning om ifall man tittar på de bilder som finns av Aitikgruvan i trakten av Gällivare. Det är inte någon lockande tanke att en sådan avgrund skulle öppna sig alldeles intill det som nu är en levande bygd med lantbruk, bostäder, föreningslokaler, kyrkor och affär. Man får också en uppfattning om de storlekar på de maskiner som skulle användas, sådana ligger knappast inom räckhåll för lokala entreprenörer att anskaffa. Maskinernas storlek ger också en uppfattning om det ständiga buller som skulle spridas över Oviken.

Den alunskiffer som skulle hämtas upp ur ett sådant dagbrott innehåller förutom det åtråvärda vanadinet ett antal andra grundämnen, bl a uran. Det kommer man inte ifrån genom att påstå att det är bara vanadinet som man är intresserad av. Oavsett om man tar vara på uranet (som nu enligt lag är förbjudet att använda eller sälja) eller inte kommer det eller de rester som blir kvar efter en eventuell utvinning att lakas ur och hamna i Storsjön. I Talvivaaragruvan i Finland vidtog man en rad åtgärder för att förhindra att grundvattnet skulle förstöras, åtgärder som inte skulle vara möjliga att genomföra här, ändå fick man något som betecknats som den värsta miljökatastrof som inträffat i Finland. Var notan för detta kommer att sluta är osäkert men man kan jämföra med uppstädningen efter det svenska Ranstadprojektet som pågick på 1960-talet. Den gruvans storlek motsvarar inte ens en tusendel av de storskaliga uranbrytnings­projekt som prospekteringsföretag vill få till stånd i Sverige i dag. Trots det har kostnaderna för att reducera miljöskadeverkningarna uppgått till en halv miljard kronor.

Även vid Aitikgruvan inträffade år 2000 ett dammhaveri som beskrivs sålunda ”Det haveri som inträffade är det största dammhaveriet som inträffat i Sverige och det hade kunnat orsaka skador på liv, egendom och betydande miljöskador. Om klarningsmagasinets damm brustit hade miljöskadorna på grund av omfattande kopparutsläpp blivit katastrofala”.

Det finns naturligtvis oerhört mycket mer att läsa på nätet men det här har övertygat mig om att vanadinbrytning i Oviken inte är någon bra ide.

Sten Andersson

Information från miljöskyddshandläggaren på Länsstyrelsen.

Många kom!

Kent Livendahl

Skribent, fotograf
Telefon: 073-1821388

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.