Britt recenserar: ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff

Karin Smirnoffs Augustprisnominerade ”jag for ner till bror” förefaller till att börja med som en väldigt omärkvärdig och simpel historia. Jana Kippo har inget särskilt planerat för påsken och bestämmer sig för att hälsa på sin tvillingbror i Smalånger, en by i inlandet mellan ume och skellefte. Det som på ytan verkar enkelt vecklar bit för bit ut sig till något väldigt stort och omfattande och jag drabbas av ett lätt rustillstånd som lyfter mig genom hela boken. Jag tänker på Tranströmers Romanska bågar. ”Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.”

Det ligger nära att jämföra med Sara Lidman, också hon från Västerbotten, som med Jernbanesviten och skelleftebondskan uppmärksammade och skrev om en speciell kultur. Karin Smirnoffs drastiska och obesvärat dialektblandade språk är ändå något helt annat och eget. En ny röst från Västerbotten som utmanar den urbana normen, lydande: I staden är människor medvetna, upplysta och självständiga, på landsbygden tvärtemot, alltså trångsynta och fördomsfulla. Karin Smirnoffs roman talar för normen det finns alla sorter överallt, oavsett stad eller land och de existentiella villkoren är tämligen lika. Vi kommer till världen med ett bagage från tidigare generationer, som begränsar våra valmöjligheter. En by kan möjligen lättare än en stad skiljas ut som en organism, där alla individer hör samman och interagerar med varandra, så som fallet är i Smalånger. Jana kämpar sig fram i snöyra från efyran och skymtar en hukande människa i motvind. ”Plötsligt såg jag vem det var. Det var ingen jag kände.” En typisk smirnoffsk paradox. Det visar sig att de båda har en hel del gemensamt från förr och kanske också en möjlig framtid.

Lampan tänds över en scen som varit obelyst. Det är Smalånger vi ser och det drama som pågår där händer nu. Jana får ett ögonblick av klarsyn. Måste jag vara tillsammans med ännu en våldsam man eller kan jag bromsa nu?

Vems var barnet som blev bortlämnat? Tillkom det genom fadrens våld i mjölkkammaren eller var det någon annans? Den övergripande berättelsen om hämnd, skuld och förlåtelse härbergerar mindre som nedslag i hemtjänsten, där Jana visar sig vara en naturbegåvning, behandlingshemmet, älgjakten och det sorgliga faktum att någon gammpojke till slut måste bli tvungen att stanna kvar på hemstället. Alla söker sin fristad menar Karin Smirnoff. Det kunde vara att brodera kristliga tänkespråk vilket modern, vars värsta svek var att blunda och låta allt ske, ägnade sig åt. I det mörka finns också ett humoristiskt drag och en känsla att ingenting är riktigt svart eller vitt. Det finns gråzoner och ljuspunkter. Lite påklistrad och överidyllisk framstår den glammiga julen på slutet.

Karin Smirnoff     Jag for ner till bror     Polaris

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.