”Skapelsen”av Kjell Espmark, recenserad av Britt Jakobsson

Efter Vintergata och Den inre rymden kommer nu som den tredje samlingen i en svit, ”Skapelsen”, av vår man på stol nr 16 i Svenska Akademien, Kjell Espmark. Författaren föddes i Strömsund 1930 och i hans diktning finns åtskilliga referenser till hans födelseort och andra platser i Jämtland. Släktmöte och Släktminne är två exempel som återfinns i Det enda nödvändiga Dikter 1956-2009.

För att bättre förstå den bok jag ska skriva om läser jag de båda tidigare. Kjell Espmark varierar ett stort tema, den lilla människan i ett oändligt och obegripligt universum på olika sätt. Rösten är ibland hans egen, som isolerad sexåring med scharlakansfeber i en jämtländsk sjukstuga, ungdomligt sökande i indisk mystik och ibland en historisk gestalt, inte namngiven men igenkänd. Den tilltänkta Nobelpristagaren som hann dö innan Nobelkommittén tvätttat sömnen ur ögonen. Jag fäster mig särskilt vid en strof i Den inre rymden som får mig att tänka på Snowdens öde men de är många. I mitt drama pekade jag ut/en varböld i samhällets mitt/och kallades då enligt nordisk hävd/en folkefiende…

I ”Skapelsen” frambesvärjer Kjell Espmark arméer av ansiktslösa, okända hjältar, slavarna som reste sig mot de blänkande hjälmarna, de som skördade bomull på fälten, folket som saknade namn skanderar Minns oss. Den strukna historien. De som aldrig funnits. Bach är namngiven som Den femte evangelisten, en enkel fiskare som fångade människor med sina fem toner – Och kören skapar den ordning som världen har misslyckats med. I Arioso lyfter Kjell Espmark fram 1800-tals poeten Emily Dickinson som bärare av den kärlekseld som går genom seklen från Sapfo och framåt, fragment som skonats av branden i Alexandria. Det förflutnas ohyggligheter, Cannae, Waterloo, Verdun och Förintelsen läggs intill det som sker idag. Vi har väntat så länge på signalen/att Lagen resignerat/och än en gång låter allt bli möjligt.

Med ett blandat språk, både högstämt och vardagligt uttrycker poeten förbindelsen mellan tidsepoker och mänsklighetens till synes eviga förbannelse av krig och katastrofer. Finns det då några ljuspunkter, något att klamra sig fast vid? Kjell Espmark tror inte på den stora revolutionen men står utan grandiosa åthävor alltid på de utsattas sida. Kanske är små kärlekshandlingar och de gläntor som lyriken öppnar i tiden vad vi kan hoppas på. En nyckelmening i ”Skapelsen” lyder: Skapelsen är ännu ofullbordad. Jag tolkar det så att Kjell Espmark uppmanar oss att bidra till det goda och inte bli passiva. Att mata den goda vargen i vår inre rymd. Universum är ständigt i rörelse.

 

Kjell Espmark       “Skapelsen”         Norstedts

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an