Stefan Nilsson Foto Marianne Berglund

Stefan Nilsson spelade i Ovikens gamla kyrka!

En blank flygel dekorerad med ett överdåd av frukter och grönt framför altaret i Ovikens gamla kyrka väckte en känsla av ”här kan vad som helst hända” när den berömde kompositören och pianisten Stefan Nilsson skulle framföra ”Min pappa kunde också spela piano”. Kyrkan var fullsatt och känslan förstärktes när Karaoke-Staffan uppenbarade sig med en fjäderskrud på huvudet. Han satte sig diskret vid ljudanläggningen och Mikael Rahms röst hördes, först passande nog en psalm, en heltäckande aftonbön och en absurdistisk monolog om en katt och en förtrollad källa. Så introducerade Mikael, för tillfället nedtonat klädd, sin vän Stefan Nilsson, aftonens huvudperson, som han lärt känna under inspelningen av filmen ”Såsom i himmelen”. Stefan från Kukasjärvi och Mikael från Funäs hade något gemensamt utöver att de kom från små orter. Deras pappor spelade, dock inte samma instrument.

Det var första gången man uppträdde i en kyrka, vilket kändes högtidligt och rätt enligt båda artisterna. Publiken fick också en stor konstnärlig upplevelse med en klart andlig dimension. Stefan Nilsson har skapat en musikalisk saga inspirerad av sin pappas liv och sin egen barndom i en alkoholistfamilj. Miljön var kärv och kallas omväxlande Landet Utan Känslor och Lapphelvetet. Stefan inleder med Tornedalens solnedgång, han talar och sjunger omväxlande men spelar oavbrutet och påpekar att det finns dur och moll, men också mörk moll. Här hörs Tjajkovskij ett tag och ljus moll får sin illustration, allt flyter fram i en oavbruten ström av musik och tal. Plötsligt kommer temat i Skärgårdsdoktorn och som ett infall rymdfenomenet Venuspassagen. Spröda toner omväxlar med våldsamt explosiva utbrott på klaviaturen. Ytspänning är en återkommande bild. Pappan var ende sonen och förväntningarna givna. Han skulle dika diken. Som publik inser man vilka enorma konstnärsdrömmar som fanns inom honom och som förverkligades först av sonen. Alkoholen måste ha varit ett sätt att överleva med en så stor oförlöst längtan. Som ett omkväde hörs, man når inte fram. Stefan illustrerar ett telefonsamtal. Numret var 24. Nå? Va? Hejdå! Språket utvecklades till Finns de nå kaffe? Bakfyllan hade sin ritual. Bastu! Vild musik följt av tystnad. Publiken lyssnar andlöst. Spröda toner illustrerar det norrländska ljuset. Pappan var en skogens man, vind i trädtopparna, bären, kaffet. Musiken är Straussvalser på grammofon men plötsligt får pappan en bisarr idé. Han ska köpa ett piano! Plötsligt står det där i vardagsrummet. Ett piano i Lapphelvetet! Han prövar. Det här är Strauss, Brahms. Nu har jag hittat det! I sin musik till ”Den goda viljan” av Ingmar Bergman finner Stefan en parallell till pappans kamp med pianot.

Till Stefan säger pappan: Du kan inte vara kvar här i Lapphelvetet! Du måste härifrån! Så har han kommit till äldreboendet och uppmuntras att spela. Nästa dag är han död. Bach finns med i hela föreställningen, övervakar och sammanfattar i ett körverk från högtalaren. Vi har lyssnat till en gripande och fantastisk föreställning, applåderna dånar. Mikael tar i för kung och fosterland i Gabriellas sång på jämtska men säger sen att det finns en annan Oviksbo som sjunger bättre. Staffan kommer fram och levererar Anthem ur Chess ett strå vassare än Tommy Körberg.

 

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an