Florence Nightingale svt vetenskap Anders Nord Bilden från SVT.se

Bokrecension: ”Det är vår tid och jag lever ännu”

Två kända ateister, Björn Ulvaeus och Richard Dawkins, sågs i TV och frågan kom upp, vad som vore värt att dö för i vår tid. Kanske Vetenskapen?

Det lät torrt. Lilian O. Montmar har i boken ”Det är vår och jag lever ännu” lyft fram några gestalter, de som valde att i ständig livsfara hjälpa människor i nöd. Hon bygger på muntliga berättelser, krigsarkiven, brev och dagböcker.

Har vi lärt något av historien? Nej. Bara att krig förändrar människor i grunden. Florence Nightingale, Elsa Brändström, Elsa Björkman-Goldschmidt och Henry Dunant drevs av en passion att ägna sig åt en stor uppgift. Deras liv och verk är bokens röda tråd, tätt hoptvinnad med Röda Korsets historia. Förtroendet som fanns för svenska Röda Korset raserades grundligt av bedragaren Johan af Donner och det grabbgäng som i det längsta lät honom hållas. Där gräver inte Montmar men kanske kan hennes berättelse från Henry Dunant och insatser i två världskrig något höja Röda Korsets anseende. Fröet såddes hos Dunant 1859, då han bevittnade tusentals döda och sårade på slagfältet i Solferino, Italien. Det var en varm sommardag, stanken och skriken var förfärliga men Dunant började förbinda sår. I Sverige framstod Röda Korset först som ett hovnöje i stil med drottning Lovisas syjunta 1864. Kunglighet och överklass dominerade med olika grad av engagemang. Prins Oscar ansåg Röda Korset onödigt eftersom krig var sällsynta, men Prins Carl, bror till Gustav V, blev en driftig ordförande i 39 år. Hans plats övertogs av Greve Folke Bernadotte, mest känd för de vita bussarna. Som kvinna fick Florence Nightingale kämpa men lyckades efter sina insatser i Krimkriget starta en sjuksköterskeutbildning i London. Dit kom Emmy Rappe från Småland och hon rekryterade i sin tur efter duglighet och inte nödvändigtvis från överklassen. En konflikt uppstod, då chefsläkarna kände sig hotade och vägrade kvinnorna nödvändig utrustning. Kvinnosakskvinnorna fanns i frontlinjen. Florence Nightingale var långtifrån den ljuva ängel eftervärlden skapat. Hon var extremt talför, stridbar och ekonomisk.

Det är rörande att läsa om Elsa Brändström och Elsa Björkman, båda födda 1888 i välbeställda Nyköpingsfamiljer. Istället för societetsliv valde båda att göra riskfyllda resor från läger till läger i Ryssland och Sibirien, vårda sjuka och döende och förhandla med kommendanter och generaler. Tigga pengar. En berättelse om massgravar, fläcktyfus, ohyra, smuts, svält och extrem kyla. Ibland var de nära döden, ibland fångar bland fångar. Efter andra världskriget då den 60-åriga Elsa Brändström var döende i cancer, kom vännen till USA och hjälpte henne sortera alla brev.

Framställningen har ett extra fokus på Wien, dit den 20-åriga Montmar kom 1959 och stannade i 20 år. Som inneboende fick hon lyssna till värden Anton Hubers minnen från två världskrig och fångläger i Sibirien. Han var invalid och svårt traumatiserad.

Ryska revolutionen, Versaillesfreden, mellankrigstiden, fångtransporter Röda Korsets regi, Hitlers entré och annekteringen av Österrike, Tysklands ockupationer, allt finns med samtidigt som författaren kommenterar hur Sverige förhåller sig till händelserna. Inte heller här var judarna välkomna. Baltutlämningen behandlas i ett plågsamt kapitel. Sverige ville vara stormakterna till lags. I en Epilog relateras till dagens situation, då politikerna tävlar i att föreslå gränshinder. Röda Korset och Rädda Barnen är viktigare än någonsin som kanaler för empati och medkänsla. En ofantlig tidsrymd och ett stort mänskligt lidande har Lilian O. Montmar strukturerat på sitt eget sätt. Läsningen blir stundtals smärtsam och tung.

Lilian O. Montmar Det är vår och jag lever ännu

Bokförlaget Alerta

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.