Farliga sviter efter presidentvalet i USA

Det har blivit ett avstånd mellan folket och en härskande klass som är farlig för demokratin.”

När jag i natt någon gång började höra vartåt det lutade, stängde jag av radion och sov till 8.30. Hörde och såg Donald Trump i en ny ödmjuk version gratulera Hillary och tacka hela familjen, män och kvinnor med lite olika tilltal och berätta hur han skulle uppfylla sina vallöften så snart som möjligt. Hämta hem produktionen till USA, skapa jobb med de pengar som utlovats till det globala klimatarbetet och hålla sams med alla länder som vill vara sams med honom. Jag hörde ingenting om att skicka ut alla invandrare eller bygga en mur mot Mexico i just det här talet. Lite förvarnad blev jag när Leif GWP suckade tungt i Veckans brott och hoppades att hans känsla var fel.

Nu när alla opinionsinstitut slickar sina sår och man försöker begripa vad det där etablissemanget som anses vara orsaken till den oväntade utgången egentligen är, säger jag vad jag tror. Vad är det folk blivit så trötta på att de väljer Trump och röstar på Sverigedemokraterna samtidigt som de inte vågar vara riktigt öppna med sina val?

En stor sak tror jag är politikens sammanväxning med näringslivet och finansen. Alla våra politiska höjdare tackade ja till Wallenbergs födelsedagsfest. Utan att tveka. Kanske fick någon av fruarna tacka nej i sista stund. Samtidigt tycks ingen som har höga poster klara av att reda upp skandaler som inträffar nu och då. Jag tänker på Riksrevisorerna som genast kallade in pr-konsulter för skyhöga arvoden i ett trängt läge. De som är så bildade och utbildade kan inte möta press och media utan lämnar över till pr-folk som på det sättet också får inflytande och makt över politiken. Det gäller också den stora mängd s k policyprofessionella runt ministrarna, alltså sakkunniga, pressekreterare och utredare som inte är förtroendevalda men ändå fungerar som grindvakter och hindrar folk från att få direktkontakt med den de röstat på. Uppdrag granskning visade i senaste programmet hur tjänstemän i Göteborg inte hade en susning om vilka regler som gäller i offentlig tjänst. Det gällde chefer i Socialt resurscentrum, där den ena obesvärat gav ett norskt bolag, Hero, feta kontrakt på asylboenden, för att nästa dag bli chef i samma företag. Den andra tyckte det var helt ok att fungera som konsult åt samma bolag samtidigt med jobbet som offentligt anställd. Den högste chefen har nu polisanmält någon av dem, ett sent uppvaknande om den okunnighet som råder i den verksamhet han ansvarar för.

Att utkräva ansvar står aldrig på dagordningen. Jag tar exemplet med den orimliga upphandlingen av stödstrumpor i Stockholms landsting. Nej, det var aldrig utredningens mening att någon skulle vara skyldig. De som handlat oansvarigt med skattepengar hade ju förresten slutat nu.

Partierna har gjort sig oberoende av sina medlemmar genom ett mångmiljardstöd som de själva beslutat om. Det har skapat ett samförstånd mellan partierna där de har mer gemensamt med varandra än sina väljargrupper som de påstår sig företräda. Det har folk genomskådat och börjat förakta politikerna som också obesvärat byter sida när det passar. Det finns en svängdörr mellan politiken och pr-branschen och den verkar ha normaliserats.

Etablissemangets höjdare har länge fört en medveten kamp för att riva ner den gemensamma välfärden. Det är kännbart för dem som står längst ner och har sitt pris.

Det har blivit ett avstånd mellan folket och en härskande klass som är farlig för demokratin.

Det finns några bra böcker som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.

Den härskande klassen av Bengt Ericson. Makt utan mandat av Christina Garsten, Bo Rothstein och Stefan Svallfors. Och den allra bästa Etablissemanget Och hur de kommer undan med allt av Owen Jones.

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

2 kommentarer till Farliga sviter efter presidentvalet i USA

  1. Jag tror det blev ett avgörande i förhållandet mellan förtroendevald och väljare när partistödet infördes. Tidigare levde partierna på medlemsavgifter (antar jag) och det blev viktigt att ha många medlemmar. Nu seglar alla valda politiker ovanför oss väljare och känner sig närmare varandra än oss. I tidningen Vi okt 2016 finns ett reportage som stödjer den tanken. Isabella Lövin (MP) säger att Christofer Fjellner (M) inte är en motståndare utan en medspelare.Anders Ygeman (S) gillar och saknar Catharina Elmsäter-Svärd (M) osv. Jonas Sjöstedt (V) beundrar Annie Lööf (C). Kanske är det bra, för att hitta s k breda lösningar, jag vet inte. Men knepigt känns det att det blivit ett stort avstånd mellan folk och folkvalda.

  2. En representant för Piratpartiet på Island, Birgitta Jónsdóttir, sa något intressant i Skavlan igår. Det vore bra om det kom in poeter och filosofer i politiken. Jag kände att hon hade en poäng där och letar ivrigt efter någon sådan på hemmaplan. Göran Greider är poet, politisk ledarskribent men inte politiker. Det närmaste jag kunde komma på. Fler förslag?

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an