Britt recenserar ”Mitt i steget” av Björn Rosengren

Vilka associationer väcker namnet Björn Rosengren? Risken är att hans besök på strippklubben Tabu och hans olyckliga yttrande ”Norge är ju egentligen den sista Sovjetstaten..” i samband med den tilltänkta fusionen mellan Telia och Telenor är det som först kommer upp.

För mig har han känts som urtypen för den sortens manlige socialdemokrat som i första hand tänkt på att stiga i graderna och sin egen karriär, och i andra hand på förbättring av samhället. När jag läst hans bok ”Mitt i steget” som skrivits med hjälp av Johan Hakelius, är min uppfattning något mer nyanserad.

Det är en man med en fantastisk arbetslust och förmåga som träder fram, ideologi oviktigt, nya idéer och projekt produceras oavbrutet och kombineras med viss diplomati och stor organisationstalang. Samtidigt ger boken innehållande 520 lättlästa sidor och ett imponerande personregister en uppfattning om hur samhället utvecklats och förändras under 75 år. 37 fotoillustrationer, häften privata, tillför intressanta inblickar i Björn Rosengrens liv. Son i folkhemmet, född under kriget 1942, som andra barn till Naima och Folke i en slumlägenhet på Regeringsgatan i Stockholm. Snart flyttade familjen till ett nytt barnrikehus i Årsta ”och därmed började vår familjs symbios med välfärdsstaten” skriver Björn Rosengren.

Snart gick flytten till ett eget hem i Sköndal. Föräldrarna och även generationen före dem beskrivs levande och ger bakgrund till den personlighet som Björn utvecklade. Pappan var skräddare och kanske var det hans utbrott som gav sonen förmågan att läsa av stämningen i ett rum. En användbar egenskap skulle det visa sig. Det fanns ingen närhet mellan far och son. Bättre var förhållandet till mamman som ansågs ha läshuvud men landade i ett hantverksyrke, hattmodist, som hon övergav när barnen föddes. Pappan var revolutionär medan mamman lutade åt centerpartiet. Jag noterar att båda föräldrarna bidragit med en stor portion kreativitet till sonen som genom att vara feriebarn i Värmskog inspirerades till att i första hand bli bonde, i andra ingenjör. Bilmekaniker, ingenjör under utbildning och vid 26 år sitter han vid ett skrivbord på Vägverket och tituleras byråingenjör. Snart olika chefstitlar på Ostermans i ”en målmedveten rörelse uppåt”. Lika fort gick privatlivet. Jag hade önskat se ett foto på den unga bruden Agneta i en förtjusande klänning kreerad av svärfadern men det saknas. Björn själv gick tidigt i skräddarsydda kostymer och ett intresse för att vara välklädd fanns tidigt. Han blev senare i karriären anklagad för snobbism. Intresset för sportbilar stack också i ögonen.

Det långa kapitlet ”Fackåren” med alla förkortningar SKTF, PTK, KTK, LO, LAS, MBL, SACO, SAF etc. och slutligen TCO kan sammanfattas med styrelsemöten, politiska strider, maktkamper och personmotsättningar. Björn Rosengren framhåller förmågan att förhandla som enligt honom varit undervärderad. Han upphöjer krogen och representation som en viktig arena för ett framgångsrikt förhandlingsarbete. Inte sällan leder excesser på det området till s k ”drev” som även Björn Rosengren fick smaka på och trots hans insikter i krishanteringens ädla konst, föll han vid något tillfälle ned i en djup depression. Hans passion för Norrbotten och det entusiastiska arbetet som landshövding är ett intressant avsnitt. Det finns olika sätt att hantera det ämbetet och Björn Rosengren var inte den som nöjde sig med den ceremoniella delen. Att politiker obesvärat flyttar sig mellan ministerposter och näringslivet tycker han är helt naturligt och rätt. Man måste ju ta vara på folks kunskap och begåvning! Höga löner och bonusar i båda lägren är inget bekymmer. Klasstänkande och klyftor inget som besvärar, inte heller partitillhörighet. En flexibel och sammansatt person blir min bedömning. Som facklig ledare undgick han pampstämpeln genom att prya i olika verksamheter och i det längsta undvika spritkulturen i de fackliga förhandlingarna. Intressant att läsa hur han som rådgivare till Kinnevik sydde ihop ett möte mellan Putin och Cristina Stenbeck. Putin har noll karisma meddelar han. Göran Persson är hans bästa kompis, vigselförrättare i det andra giftet och en hyvens chef. Förtjusningen i slott och herresäten delar de båda och energin räcker till för många renoveringar och flyttar. Det är ganska lite skvaller men många omdömen om tidens celebriteter, väldigt få kvinnor givetvis. Lite rädd var han för Palme, som i sin tur avfärdade Alva Myrdal med ”Alva ska alltid sjunga med änglarna…” Björn Rosengren har också något att säga om glesbygden och urbanisering och är fortsatt nyfiken och rastlöst verksam.

Björn Rosengren & Johan Hakelius Mitt i steget

Albert Bonniers Förlag

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.