Elin Olofsson Foto sveriges radio.se

Britt recenserar lokala författaren Elin Olofssons “Gånglåt”

Förebilden till Gärningsberg är känt för sin spelmansmusik men inte är det fioler som hörs i Elin Olofssons ”Gånglåt”.

Sonia Salida är låtskrivare och svensktoppsstjärna i slutet av karriären och nu planerar hon att skriva sin självbiografi. Systerdottern Jenny och Harpan, norrman och alltiallo, är Sonias entourage när hon installerar sig på hemgården för några sommarveckor. Om Sonia är den som glimrar så är systern Gun-Britt den som strävar. Gun-Britt och Sture har slutat sina jobb i förtid och satsar på att investera och utveckla en småskalig turism för att överleva i glesbygden. Ett stråk av avund och bitterhet finns från den äldre Gun-Britts sida. Hon som inte vågade stå på scen och Sonia som exploaterat hembygden och rötterna i sina sånger är tack skyldig. Det är Sonia medveten om och öppnar börsen när så krävs. Sture tonar ner och slätar över. Elin Olofsson arbetar inte med schabloner, ingen är endimensionell i hennes berättelse. Gun-Britt, på ett plan snipig och snål, har empati och stadga, bryter inte ihop och arbetar hemligen på att släkten, generationerna ska hålla ihop. Ett projekt är Joakim, Sonias vuxne son som har ett sårigt förhållande till sin svikande mamma.

I relationsdramat är Gun-Britt och Sonia de två som står emot varandra. Jenny, Gun-Britts dotter, som lämnat hemmet och återkommit tillfälligt för att bistå sin moster, ser kritiskt på sin mammas agerande men är mest upptagen av en kärlekshistoria med en gift man som hon finurligt placerat i stugbyn. Harpan bryter sig ut ur sin stötdämparroll och börjar leva sitt eget liv på ett oväntat sätt.

I periferin finns en beklagansvärd kusin, Nancybeth, tio år yngre än systrarna. Hon som förr kallades Underbett och som i barndomen behandlades som en docka. Nu har hennes man lämnat henne och i bedrövelsen kommer hon och söker tröst i den familj hon vill höra till. Yrket, förskollärare, och de egna barnen tycks inte betyda särskilt mycket.

Det går trögt med Sonias självbiografi. Fotografen Jennys uppgift är att bistå med urval av minnen och bilder men hon svävar ut i naturen med kameran och flyr till sin kärleksaffär utan framtid. Under det ytliga vardagspratet byggs en förtätad stämning upp. Läsaren känner att ett utbrott närmar sig. Midsommarafton firas traditionellt, blåses upp med mat och det förväntade men slutar lika misslyckat som det av Gun-Britt framtvingade stora porträttet. Den urladdning som måste ske kommer istället på hjortronmyren, dit Gun-Britt tvingat familjen med matsäck och bärhinkar. Att ha ett hemligt hjortronställe är en stark jämtländsk markör. Några andra små finns. Ante har byggt en veranda längs hela framsidan på sitt hus och därmed förstört det enligt Gun-Britt. Han är inte ensam. För Harpan ger Sonia uttryck för ett förakt för landsbygdens människor, sitt eget ursprung. De lever sina små liv och vet inte hur obetydliga de är. Så tänker hon. Det är en inställning som inte delas av Elin Olofsson. Hon upphöjer inte, hon nedvärderar inte sina gestalter. De är som alla andra, oavsett var de bor, komplicerade och motsägelsefulla personligheter. Ett kulturdrag framskymtar. Man ska inte förhäva sig, känna sig förmer, viktigt på landsbygden. Kulturen finns också i dialektala vändningar till exempel ”mamma min” och ”pappa sin”. Det är så man pratar. Däremot stör jag mig på att författaren i berättande text tar fel på de och dem.

Relationer och drama i landsbygdsmiljö, Elin Olofsson försvarar sin plats i de stora berättarnas sällskap.

Gånglåt

Wahlström & Widstrand

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an