Britt recenserar Linn Ullmans “De urolige”

Vilka var de egentligen, mina föräldrar, och vilken roll spelade jag i deras liv? Linn Ullman utforskar existensen i sin bok ”De urolige” som kommer i svensk översättning till hösten.

Liv Ullman och Ingmar Bergman benämns moren och faren och författaren själv är bara jenta. På bokryggen står ”Roman” men genren är inte helt glasklar, liksom inte heller namnet som står där är det riktiga. Dopnamnet är ett annat, boken ett gränsöverskridande verk och den bästa litteratur jag läst på väldigt länge.

Författaren konstaterar på ett tidigt stadium att man inte kan veta så mycket om andra människors liv, speciellt inte om sina föräldrars och i synnerhet inte om dem som gjort en poäng av att förvandla sina liv till historier utan att bry sig om vad som är sant och osant. Mycket har skrivits om Ingmar Bergman, det mesta men inte allt, lovsånger. Svärsonen, Henning Mankell, kallade honom en stor egoist, till och med skitstövel, men dottern är inte ute för att anklaga eller lufta någon bitterhet. Hennes utgångspunkt är att se, minnas och försöka förstå. Hon numrerar, ordnar och katalogiserar och ser nyktert och klarsynt på det faktum att hon föddes som oäkting, bastard blev hon kallad, och att det krävdes ett visst rättsligt krångel i Oslo innan det rätta faderskapet blev fastställt. Föräldrarna gifte sig aldrig men de äkta fruarna Else, Ellen, Gun, Käbi och Ingrid listas med antal barn och så förhållandet med moren som varade i fem år och resulterade i Bergmans nionde barn. Vad kunde ännu ett barn ha betytt för honom är en fråga som upptar författaren. Hon går till en annan stor konstnär, Tolstoj, och jämför. När Lev och Sofia Tolstoj miste sin son, upphörde Sofia med sin dagbok under två år. Fadern fortsatte med allt som förut liksom Ingmar Bergman gjorde när hans son dog. Först när han miste sin sista hustru blev han fullständigt krossad. Både Bergman och Tolstoj var extremt upptagna med sina cyklar, i Bergmans fall ett rött exemplar. Den röda cykeln och en röd jeep var Bergmans signum på Fårö. Hans idé må ha varit att tillbringa sina sista år i avskildhet och tystnad men på Fårö både syntes och hördes han.

Far och dotter, mor och dotter är relationerna som utforskas men de tre tillsammans finns inte, inte ens som ett foto. Hammars var Ingmar Bergmans ställe, aldrig kvinnornas, barnens eller barnbarnens, även om de var välkomna där som gäster. Reglerna var Bergmans och de var stenhårda. Punktlighet. Exakt tio minuter i tre skulle man infinna sig utanför Bion och visningen började klockan tre. Ingenting fick ätas därinne. Bara Käbi vågade prassla med påsar och flaskor och först när mästaren själv blivit gammal och sjuk slutade han att hålla tider och regler. Under tiden som demonregissör gällde strikt planläggning, improvisation var en styggelse. Demonregissör är det ord Linn Ullman brukar liksom kvinnotjusare. Det fanns en plan att jenta och faren skulle skriva en bok tillsammans, oklart om vad men kanske om ålderdomen. Sex bandupptagningar blev gjorda, utskrivna som en dialog mellan Hun och Han men då är allt försent. Det finns brev som uttrycker faderns kärleksfulla känslor för barnet genom alla åldrar men verkligheten som beskrivs talar inte för någon äkta närhet eller stor ömhet. Det skrivna avtalet som gjordes när Liv Ullman lämnade Fårö med den treåriga Linn föreskrev hur ansvaret skulle fördelas. Det följdes inte så noga men barnets juliveckor hos Ingmar och Ingrid på Hammars förefaller kyliga och ensamma trots vädret. En gemensam julafton på Karlavägen långt senare blev kortare än bestämt.

Liv Ullman gjorde internationell karriär under Linns barndom och ungdom. Flytt mellan Oslo, USA och skolor, många barnflickor och ombyte av älskare, innebar en inte helt harmonisk uppväxt för barnet. Författaren kritiserar utan nåd sin mammas dåliga omdöme att ta roller som innebar sång och dans. Hon var klumpig och saknade sångröst är domen. Jenta ville bli stor så fort som möjligt medan föräldrarna egentligen aldrig blev vuxna. Hon liknar dem vid den förlorade sonen, som självklart förväntade sig den gödda kalven. Om Ingmar Bergman fått läsa ”De urolige” skulle han säkert ha utnämnt dottern till en storartad författare. Det gör jag också. Hon förvaltar sitt extraordinära stoff helt fantastiskt.

De urolige Förlaget Oktober

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

  • Velvet Insane med nya singeln “A Brand New Day”

    Velvet Insane har funnits sedan 2013 och bildades i samband med insamlingsgalan Stjärnfall. ‘A Brand New Start’ är första singeln från nya skivan som är den andra i ordningen. Skivan […]

  • Fredagen den 13e och Lucia

    Lucia är en högtid som firas den 13 december, samt namnet på högtidens huvudperson. I Sverige markerar lucia tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Den svenska Lucian är en blandning av både förkristna och kristna figurer […]

  • HBIS startar redaktion för Hallen/Marbykrönikan

    I oktobers upplaga av ”Det händer i Hallenbygden” skrevs det om att en sådan redaktion skulle bildas vid ett möte den 13 november på Allhuset, men tyvärr kom det ingen. […]

  • Julmarknad i Hallen 2019

    Idag den 1a december var det julmarknad i Hallen. Det bjöds på både korv, kolbulle och stut runt över byn. Knallar stod och sålde sina hantverk och det fanns ett […]