Britt recenserar ”Flyttfåglarna” av Inger Henricson

I Vilhelm Mobergs berättelse om Kristina och Karl-Oskar från Ljuder i Småland har vi fått en bild av svenskarnas utvandring till USA.

Om dem som inte drogs med i flyttvågen utan stannade kvar och fortsatte kampen för överlevnad hemma, fanns ingen historia bevarad, märkte Inger Henricson när hon utifrån sina farföräldras liv på kronotorpet Klippsta utanför Hoting skrev ”Stannfåglarna”.

”Flyttfåglarna” handlar om nästa generation, författarens egen och börjar en kall januarinatt 1940, då hon själv som femte barnet kommer till världen i Per-Albintorpets alkov. Det fanns varken väg, telefon eller elektrisk ström i den lilla skogsbyn i Norrlands inland men det fanns från pappan Eriks sida en ambition att bli ägare om ett jordbruk stort nog att försörja familjen.

Det första köpet, baserat på ett handslag går om intet, då Eriks samröre med socialism och fack blivit känt. Kommunister vill man inte ha! Med flyttlasset i två båtar och hårt väder är de nära att förlisa under den snöpliga återfärden. Yngve, äldste sonen, gör en övermänsklig insats att hålla en båt på rätt kurs. Allt bygger på att alla bidrar upp till sin förmåga, även barnen, det är arbetsmoralen som gäller under hela uppväxten.

Huvudpersoner är Erik och Olga med barnen Yngve, Göta, Anna, Kjell och Alice och de representerar en epok, då inlandet avfolkades, den stora berättelsen om en värld och kultur som sopades bort av modernitetens krav på högre standard och politiska beslut. Inger Henricson målar fram dåtiden i detaljerna. Stubbrytaren, handmjölkning, hässjor, släpräfsan, kringslåttern med lie, alla strån ska tas tillvara. Slåttern har sin egen dramaturgi och alla sin bestämda uppgift. Brådskan att ta in höet när åskmolnen hopar sig. B-skola, tävling i räkneboken. Det är kusligt mycket jag känner igen från min egen uppväxt i södra Norrlands inland. Även jag fick mandlarna knipsade utan bedövning av en brutal doktor. Kjell överlever en brusten blindtarm, det gjorde inte min klasskamrat som begravdes på sommarlovet. Så kommer hormoslyr som ska göra skogsröjningen lättsam och bra. Också jag har ett mörkt minne av en frisk och stark pojke som förvandlades till ett skelett och dog på kort tid. Inger Henricson gör ingen tydlig koppling eller avslöjar någon stor bitterhet men sorgen påverkar familjen för all framtid. Alice som är författarens alter ego kommer att sörja med en kyla i bröstet och en tröstlös väntan på ett tecken. Boken är tillägnad Kjell.

Erik och Olga hade inget val, deras öden var utstakade. Barnen har ett val på sätt och vis men ändå inte. Småbruken är dödsdömda och barnen flyger iväg. Göta säger bestämt, aldrig piga!

Hon flyttar sextio mil norrut till Gällivare medan Anna blir handlarfru i Köpenhamn. Alice får etiketten läshuvud och börjar sin utbildning på folkhögskola efter en tid som barnflicka hos Max Hansen. Hur lätt kan det vara att få tag på och skildra sina närmaste? Inger Henricson klarar det bra genom trovärdig dialog och god inlevelseförmåga. Perspektivet växlar på ett naturligt sätt. Det är ingen idyll hon beskriver, det mesta är hårt arbete och sträng moral men ljusglimtar finns. En är den varma närheten mellan människa och husdjur, då menar jag korna och hästarna. Sammanhållning och hjälpsamhet under krigstiden. Poesi, musik, dans och kalas är inte helt frånvarande i vardagslivet. Till sist kommer också det starkast förträngda och mörkaste minnet fram och blir bearbetat.

Inger Henricson ”Flyttfåglarna”
Ord &visor förlag

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

En kommentar till Britt recenserar ”Flyttfåglarna” av Inger Henricson

  1. […] Läs Britt Jakobssons fina recension av Flyttfåglarna. […]

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an