Begreppet ”KULTURMANNEN” avlövad av Ebba

Vad ska man säga om det här med Kulturmannen? Torgny Lindgren lät sur i telefon i Lundströms Bokradio. Det får vi ta en annan gång, sa Marie, la på luren och övergick till att tala med författaren själv, Ebba Witt-Brattström. Hon förklarade att Kulturmannen inte är en speciell person, även om varje tid har sina praktexemplar. Istället en ideologi som vi alla är delaktiga i och som uppvärderar mäns alster och nedvärderar kvinnors. Det manliga geniet ensamt i sitt torn som måttstocken på hur litteratur frambringas.

Åsa Beckman uppfann begreppet Kulturmannen redan 2014, siade om att han var döende och kryddade sin krönika i DN med en självupplevd affär med honom. Ebba Witt-Brattström är forskaren och folkbildaren som tar tag i honom och levererar en historisk tillbakablick på könskriget från grekisk mytologi till nutid, gör en skarpsinnig analys av fenomenet och uppenbarar läget just nu. Hennes språk är spänstigt, läsningen spännande, humoristisk och ögonöppnande. Kulturmannen må vara en seg struktur inte minst för att kvinnor har en drift att bli mannens skugga och spegla honom i dubbel storlek men Ebba Witt-Brattström tar steg framåt och visar vägen. Hon tar ner honom på jorden med en blandning av sarkasm och mildhet. Han kanske inte har förstått bättre, så ungefär. Lena Andersson med sina prisade romaner om Ester Nilsson och kulturmännen Hugo Rask och Olof Sten antyder att en kritisk blick också kan vara kärleksfull. Det finns ingen anledning att dyrka honom och avlövad blir han sannerligen av Ebba. Hon ser fram emot en mera bildad och mindre likriktad kulturdebatt, där Kulturkvinnan blir återupptäckt och jämställd.

Att Anne-Charlotte Leffler och Alfhild Agrell, båda 1800-tals författare, blev hånade och veritabla hatobjekt i sin samtid är en sak men att de senare förnekats upprättelse och försvunnit i glömska, för det finns inget försvar. Manliga feminister som Henrik Ibsen och Carl Jonas Love Almqvist klarade sig bra och deras verk blev klassiker. Den fantastiska Elin Wägner, så långt före sin tid som miljöaktivist, är nästan bortglömd (Birger Schlaug har upptäckt hennes storhet) och Pennskaftet har aldrig ingått i någon litteraturkanon för skolan. 1944 satte hon sig som andra kvinna i Svenska Akademien men blev postumt nedvärderad av sin efterträdare på stol nummer XV, Harry Martinson. Sen följde en svart period av gubbvälde i Akademiens moderna historia till dess Kerstin Ekman invaldes l978. Selma Lagerlöf, vår första kvinnliga ledamot, hade samma kritiska blick på sällskapet som Ebba Witt-Brattström och kallade evenemanget ”den stora löjliga uppvisningen varje år ”. Motvilligt tog hon plats där men såg upphöjelsen som en seger för kvinnosaken. Trådarna mellan de stora förgrundsfigurerna blir tydliga och tips på biografier över dem ger läsaren chans till fördjupning.

I Ebba Witt-Brattströms analys är Freud till stor del upphovet till mannens påstådda överlägsenhet och hur manlighetskrisen som uppstod runt förra sekelskiftet förklarades. Den nya självständiga kvinnan var ett hot mot manligheten. Karl Ove Knausgård får både ros och ris. Hos honom pågår samma sega könskrig som hos Strindberg och hans stora projekt att bli ett litterärt geni, förutsätter en underordnad hustru som Linda. Vännen Geir är hans intellektuella samtalspartner och jämlike. Det triangelmönstret hittar Ebba här och där men inget slår Knausgårds förlossningsskildring. Där är han en förnyare. Jag urskiljer ett kraftfullt tips i professor Witt-Brattströms framställning: Håll huvudet högt, oavsett vad som händer. Mitt lyder, läs boken!

Britt Jakobsson Ebba Witt-Brattström

Kulturmannen och andra texter

Norstedts

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.