Britt Jakobsson recenserar Estrad Norrs uppsättning av potatishandlaren. Bilden är fotograferad när pjäsen sattes upp i Hoverberg. Foto: Björn Dahlfors Britt recenserar: Potatishandlaren
Jag känner mig kluven efter att ha sett Estrad Norrs föreställning Potatishandlaren efter Lars Molins film som i sin tur bygger på en novell av Ulla Ek. Kvällen var ovanligt stilla och fin, publiken i övre medelåldern satte sig på egna stolar framför scenen alltmedan ett gäng unga män obesvärat spelade fotboll på en plan intill. Jag läste i programmet att regissören frågade sig, hur man fixar att göra något som så många känner till och vet hur det ska vara. Han menade förstås att Ingvar Hirdwalls, Rolf Lassgårds och Eva Gröndahls karaktärer fanns inpräntade i publikens minne och att Lars Molins filmatisering är svårslagen. Sant är att Johansson, Märta, dottern som hamnat på glasberget och Sture, potatishandlaren, gestaltades med ett större djup i Lars Molins version. Jag begär inte att Olle Törnqvist ska nå upp till Lars Molins nivå när det gäller att berätta en historia, dra åt humorskruven åt det drastiska och samtidigt behålla mänsklig trovärdighet. Det vore förmätet. Men är det så klokt att bara skumma på ytan och presentera en dansbandsmusikal?
Men är det så klokt att bara skumma på ytan och presentera en dansbandsmusikal?
Ungdomarna är skolade skådespelare söderifrån, Stig Östman är en gammal och välkänd berättare från Västerbotten, aldrig dålig i en roll, och som byfolk och bröllopsgäster figurerar Teater Barda. Norrländsk glesbygd markeras med älgjägare och snusbussar, den publik man vänder sig till har inte svårt att känna igen ett 50-talskök. Scenen med den finurligt konstruerade utdragssoffan och haveriet då Sture inte hinner praktisera coitus interruptus, är onödigt plumpt genomförd, helt utan finess. Klart är att Sture får orgasm och publiken sitt flatskratt men Märta då? Hon blir till att börja med ännu mer avig och argsint och vägen fram till präst och bröllopsbal lite väl kort. Samarbetet med Barda väcker frågor. Är de med på samma villkor som de andra medverkande? Åsa Ekberg är konstnärlig ledare men står också för manusbearbetning. Är det faktiskt så att de personer som planerar Estrad Norrs repertoar ger uppdrag till sig själva?
Estrad Norr tycks förvissade om att detta är precis den sommarteater vi längtar efter. Det finns massor av andra berättelser som verkligen berör och som kan förmedlas av lokala kulturarbetare om ni tar hand om dem och lyssnar. Potatishandlaren i den här formen känns daterad och onödig.
Britt Jakobsson
Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se
Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.
Jag håller inte med dig Britt. Jag tror att just den här typen av sommarteater är vad vi längtar efter. Underhållande och med lokala artister. Märta spelas av en f.d. klasskompis till vår yngsta dotter så nog är hon lokalt förankrad.
Tack för kommentaren! Eftersom det är så sällan vi blir bjudna på vuxenteater tycker jag det är synd att köra det mest lättviktiga och förutsebara. Potatishandlaren i Estrad Norrs tappning har något av publikförakt som alltid funnits från länsteatern. Här har ni vad ni förtjänar! Istället för att ge oss något att tänka på och inspireras av, vi som bor i avfolkningsbyar. Kanske lyckas de bättre med nästa, efter Kerstin Torwalls När man skjuter arbetare…
Det är t ex onödigt att förstärka den gängse bilden av Norrlänningen som Potatishandlaren gör.
Estrad Norr borde skapa motbilder och överraska oss med sina föreställningar. Det är vad jag tycker.