Britts kommentar: Carl-Göran Ekerwald i Sommarsamtalet

Det är många frågor radiojournalisten Martin Dyfverman vill ställa till Carl-Göran Ekerwald i Sommarsamtalet. Författaren som ständigt är nyfiken och förundrad, blev blixtförälskad i författaren Sigrid Kahle sent i livet och skrev en diktbok till henne. Martin Dyfverman kallar honom ”udda” och ”fritänkare”, det säger han inte emot, har ju själv skrivit boken ”En fritänkare läser bibeln”. Dyfverman får svar på alla sina frågor, men inga definitiva svar, Ekerwald tolkar och jämför, öser ur sitt stora vetande. Han har läst världslitteraturen, skrivit om stora författare och filosofer och har gott minne, försäkrar han. Gamla Testamentet läste han som en äventyrsroman redan som 10-åring, därefter har han jämfört olika bibelöversättningar och tolkat vad som står. Ateisterna är egentligen de som står närmast Gud, påstår han oväntat. Ja, de har ingen gudsbild, ingen föreställning om det ogripbara. Inför de frågorna lämnar Ekerwald allt öppet. Martin Dyfverman försöker pressa honom om vad han själv tror om skapelsen och då svarar han, det går ett rykte att det finns en skapare… Han går så långt som att Gud har blåst in en ande i oss som gör oss nyttiga. Vi har fått arbetslust, skrivandet är lustbetonat och gör människan levande. Högre lön är inget Ekerwald strävar efter, att arbeta är ju så roligt och han klarar sig med sin fasta läsekrets. Kanske blir det lite fler böcker sålda nu men den ambitionen finns inte. Samtalet böljar hit och dit, ofta kommer mötet med Sigrid tillbaka. Upplevelsen var identisk med tonårsförälskelsen i Anna som efter ett långt äktenskap försvann i Alzheimer-dimmorna. Tomheten efter hustruns död övergick i ett nattsvart mörker som skingrades av Sigrid Kahle. Den händelsen var en ödets nyck, säger Carl-Göran Ekerwald och beskriver ödet som det genetiska arvet. Själv stod han närmast den fantasifulla mamman medan pappan var diplomatisk och kontrollerad. Så går samtalet in på astrologi, Ekerwald är Stenbock, ytlig och mer lagd åt hopp än fruktan, säger han. Dyfverman är frågvis och undrar om Ekerwald tror på stjärnbilderna men författaren glider undan. Att bejaka sitt öde och att ha ett elastiskt förhållande till omvärlden är under alla förhållanden hälsosamt och mötet med Sigrid var en oförskylld lycka, om än kortvarig. De var 82 respektive 85 när de träffades och förstod att den gemensamma framtiden var utmätt. Planen var att dö tillsammans. Ekerwald beskriver hur de pälsklädda i Svindalen i minus trettio skulle somna i varandras armar. Så blev det inte. Sigrid dog i januari i år. Carl-Göran Ekerwald tänker på att ålderdomen gav honom puberteten i repris. Samma intensitet i känslorna, svårt att sova, brev varje dag. Och så jämför han. Samma sak hände Goethe och Gandhi… Just nu avslutar han en bok om Sigrid och famlar efter nya arbetsuppgifter. Kanske ett filmmanus eller en diktbok? Utan projekt hamnar man på fallrepet.

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se