Bokrecension: Klingsor av Torgny Lindgren

Alldeles i början av Torgny Lindgrens roman ”Klingsor” visar en fastighetsmäklare på utsikten genom fönstret på ett fallfärdigt hus som tydligen är till salu. Bortom sjön ligger Hundberget, bortom Hundberget ligger Handskberget och bakom det ett annat berg. Berg bakom berg, lager på lager, det tar aldrig slut. Så är också romanbygget som berättaren Torgny Lindgren konstruerat åt oss. Författaren skriver med en milt spjuveraktig min och fingrarna korsade när han med trovärdiga detaljer och osannolika ortnamn frestar mig att kolla. Finns de här platserna i verkligheten? Ja, det gör de. Miljöerna är hans hemtrakter, Västerbottens inland, där han föddes och växte upp, Östergötland där han bor och norra Tyskland, där han känner sig andligen hemma.

Handlingen är till det yttre enkel. Vi får följa konstnären Klingsors liv från början till slut och på en metanivå uppträder en levnadstecknare eller möjligen flera, som letar efter spår och bevis på hans storhet. Namnet Klingsor emanerar från Napoleonkrigen, då en förfader helt enkelt snodde namnet från en gravsten och fick det bekräftat av en officersperson. Någon boksynt läsare kanske får för sig att Torgny Lindgren tagit namnet från Hermann Hesse, men så är det alltså inte, försäkrar han. Klingsor får i ungdomen en uppenbarelse som övertygar honom om att all materia är levande och det blir hans tema i konsten. Även stenarna lever om än sakta och Klingsor finner bekräftelse för sin övertygelse i den moderna fysiken. Efter brevkurser i teckning och målning blir hans ständiga motiv stilleben, nature morte, olja på duk i ett visst format och hans förebild Cezanne. Klingsor beger sig som andra konstnärer ut i världen, till Stockholm, Malmö, Köpenhamn och Paris men kommer inte längre än till Akademiernas port. Han förblir en betraktare trots att han med hjälp av ordböcker och Linguaphoneinstitutets grammofonskivor blivit hjälpligt tysk- och fransktalande och i brevskolans handledare funnit sin livskamrat, också hon en ödmjuk konstens tjänarinna. Hon målar endast akvarell och får ett bittert och dramatiskt slut i en bussolycka. Det är då jag börjar undra om inte Klingsor borde ha en diagnos, när han stillsamt fortsätter med sin teckning alltmedan hans Fanny går i bitar. Någon kommer också att skriva Fannys eftermäle, tror levnadstecknarna som noterar att hon spelar små pianostycken av Satie, Schubert och Peterson-Berger på ett instrument av märket Rösler. Medan de ännu levde tillsammans och skapade Klingsors enda utställning i den gamla skolan i Avabäck. Där får Torgny Lindgren tillfälle att beröra västerbottningarnas syn på Konst som stannar vid tavlornas märkvärdiga likhet med de koppar och byttor de minns från det Klingsorska barndomshemmet, där också en pölsaliknande maträtt ständigt stod på spisen. Den sjuder och luktar boken igenom och har sin symbolik, kanske en metafor för formen. Det är mycket som är outgrundligt och mångtydigt och jag inser att det är stora frågor Torgny Lindgren på ett humoristiskt och samtidigt djupt allvarligt sätt behandlar. Tror Klingsor egentligen att allting lever? Ja, vad tror Torgny Lindgren själv om den saken?

Författare: Torgny Lindgren

Titel: Klingsor

Förlag: Norstedts

Britt Jakobsson

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.