Eirin Marie Solheim Pedersen. Foto: Kent Livendahl

Spegla och göra synligt

När jag hörde att Eirin Marie Solheim Pedersen sysslade med ett konstprojekt som handlade om Järpens identitet, blev jag nyfiken och ville veta mer.

Vill hon förändra världen eller åtminstone Järpen och i så fall hur? Kent Livendahl och jag satte oss vid hennes köksbord och bad henne berätta.

Eirin är uppvuxen i Järpen och kan jämföra hur det var förr när hon var barn och hur det utvecklat sig under de år då hon varit borta och tillägnat sig en gedigen utbildning. När Eirin studerade vid Konstakademin i Oslo föddes en längtan att utforska vad det innebär att vara konstnär och forskare, och hon doktorerade vid Arkitektur- och Designhögskolan i Oslo med en avhandling om tecken, text och teori, tillägnad antropologen Gregory Bateson. Eirin nämnde inte Batesons namn, det såg jag först när jag sökte hennes avhandling på nätet. Där fann jag en beröringspunkt eftersom även jag läst och försökt förstå denne tänkares artiklar i boken ”Mönstret som förbinder” utan att riktigt lyckas. Han sammanför olika vetenskaper och går på djupet i vad han kallar forskarens arbetsuppgift. Ju mer jag läser Bateson förstår jag att han har något viktigt att säga utan att jag kan förklara vad det är. Men jag förstår att han har påverkat Eirins projekt om Järpens identitet.

Järpen var, när Eirin var barn, före kommunsammanslagningarna ett ”helt” samhälle, där alla samhällsklasser fanns representerade. Där fanns de som räknades till eliten, läkare, lärare, präst och direktörerna för industrin. Järpen och massaindustrin etablerades så gott som samtidigt. Bönderna hade sin plats liksom arbetare och de utslagna. Nu är det inte så. Eirin talar om Järpen som ett samhälle bestående av öar och brist på sammanhang men anser att Järpen bör vara kommunens kulturcentrum, eftersom allt finns där. Det gamla fina Kulturhuset som räddats undan nedläggning av kommunens konst- och kulturintresserade människor, står som en symbol för den tanken.
I konceptkonstnären Janne Björkman, bosatt i Västernorrland, har Eirin funnit en själsfrände. Björkman har arbetat med liknande samhällstillvända konstprojekt och ”Spegla och göra synligt” är den titel de valt för sitt gemensamma projekt till Kulturbryggan och andra institutioner.

Eirins drivkrafter är flera, jag nämner två
1) Att uppmärksamma omvärlden på den resurs som konstnärerna utgör. De kan ha de verktyg ett samhälle behöver.
2) Ett inre raseri som ersatte chocken som drabbade henne när hon insåg hur svårt för att inte säga omöjligt det var att försörja sig som konstnär, trots det lysande cv hon kan uppvisa.
Samtidigt som Eirin berättade om allt värdefullt historiskt material om Järpen som ligger och väntar på att bli synliggjort, något som kan ge samhället självrespekt och stolthet, och alla idéer som sprudlade ur hennes huvud, poängterade hon att projektet består av mindre delprojekt. Reflektionsgrupp, dokumentation, kommunikation med andra orter i Norrlands inland och utanför Sverige.

Synnerligen inspirerade och hoppfulla återvände Kent och jag till vår egen verklighet.

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an
Annonsera på 321an