Författaren Ola Nilsson Bilden lånad av SVT!

Britt recenserar ”Isidor och Paula”

Den första delen i Ola Nilssons roman Isidor och Paula, har titeln Spår och tar läsaren med på en vanlig arbetsdag i Stockholms tunnelbana.

Det är den som fascinerar mig mest med ett språk som blandar knivskarp närvaro och sensualism. Isidor är tutf, kodspråk för tunneltågförare, hans nummer nitton-tjugotvå, en bricka i trafikledarnas brädspel när han kör upp och ner i underjorden på gröna linjen mellan Hässelby strand och Hagsätra. Hans sinnen är öppna för ljud och lukter, minusgrader och mörker när han kör ut från Högdalsdepån 06:53, något försenad. Det vackraste man kan uppleva är att starta i gryningen en klar sommarmorgon. Isidor tänker att han i det läget skulle kunna köra över någon som stod på spåret bara för att inte bryta magin. Put, överkörd, är en förares värsta skräckscenario och det har Isidor sluppit hittills. Han iakttar och är uppmärksam på den rådande hierarkin i arbetsmiljön, alla vet sin plats och små saker kan förändra allt. Den som utstrålar fientlighet vid avvisningar råkar själv ut för hot och våld. Efter passet ska Isidor träffa Paula, som är i sitt eget mörker och pendlar mellan alkohol och psyket. Hon lever i en egen underjord och senast avvisade hon honom. Det ögonblicket återskapas på romanens sista sida och knyter ihop delarna. Att bli bortstött bryr sig Isidor inte om. Hon behöver mig, tänker han och vill dra upp henne i ljuset som Orfeus i den grekiska myten ville hämta Eurydike från dödsriket.

Avsnittet Kusinerna är svåruthärdlig och drabbande läsning som ger bakgrund till Paulas psykiska problem. Miljön är delvis mormoderns, matriarkens gård, där kusinerna låtsades att de var hästar medan kvinnorna grälade och Paula/Elin blev utsatt för regelbunden misshandel . Barnen har inga ord för det som händer men vet ändå. Ett skyddat utrymme, kokongen, blir deras stumma tillflykt undan det onda, mormoderns hårdhet och fasta beslut att till varje pris skydda familjens heder. Spiltorna är tomma nu men namnen Isidor och Paula inspirerar barnen och har sin symbolik i romanen. Avelshingsten Gaspari sände sin son Isidor ned till vår vanlighet för att förspilla sitt liv. Och vid hans sida står Paula, en sällskapshäst på väg till slakt. Hästarna Isidor och Paula avvisar stordåd med högt burna huvuden skriver Ola Nilsson och jag ser en parallell till människobarnen Andreas och Elin. Att älska sitt öde och bli den man är titeln på den avslutande delen som utspelar sig i Stockholm på 90-talet då de psykiskt sjuka skulle integreras i samhället. Banden mellan Isidor och Paula är starka men de fortsätter att ömsom dras till varandra och ömsom stöta bort varandra.

Ola Nilssons berättarröst är unik och hans roman Isidor och Paula ett sammanhållet litterärt verk i kammarformat.

Britt Jakobsson

Ola Nilsson

Isidor och Paula

Natur & Kultur

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se