Thomas Andersson. Arkivfoto: Mariann Holmberg/Region Västerbotten

Britt recenserar: Kulturarvet slår tillbaka

En liten medelålders man med vikande hårfäste, Thomas Andersson gick ut mjukt i Myssjönäsets bygdegård när han startade med att mana fram Marsviken, en smal del av Malgomajsjön, en plats som samerna i alla tider kallat den trolska platsen eller det magiska stället. Han passade på att punktera en vanlig fördom om ordet träsk, så vanligt i Västerbottens ortnamn. Man tror det är ett surhål, men ni ska veta att där betyder sjö ett litet vatten och träsk något mycket större. Innan kvällen gick över i natt fyllde han scenen som en megastor berättare och vi satt som förtrollade av hans konst. En utmaning igen av begreppet Norrlänningen, tänkte jag. Gestalterna i hans berättelser är stora och starka, jägare, nybyggare, björnjägare och spelmän i samma person. Han namnger dem och sätter in sig själv i raden av traditionsbärare, en som för låtarna och historierna vidare. Alfred Nilsson, född i slutet av 1800-talet, var en sådan man och hans åkrar låg där vid Marsviken. Hans och allas ideologi på den tiden var enkel. Man ska lämna efter sig mer åker än man tagit emot. Så skapar man en bättre värld. Ta det som mitt statement, sa Thomas. Ju äldre låtar, desto intressantare var en annan sanning. Tomas tar fiolen och illustrerar, enkelt, rent och känsligt är hans spel.

Historien om Björn-Jerker, vars kont innehöll en bössa, en pilbåge och en yxa, var blodig och skakande. Jerker själv skakade i elva dagar efter mötet med björnmamman som han dräpte med yxan. Att ladda bössan fanns inte tid och pilbågen var ju mer en leksak. Det fanns låtar efter Jerker också fick vi höra. Mot slutet kom en berättelse om ett bröllop som gick helt snett och det berodde på den usla musiken. Spelmannen var två meter lång, urstark men helt oduglig på dansmusik. Hur skulle man våga säga något till honom? Berättelsen blev alltmer spännande och allvarsam när i dörren visade sig en småväxt person som drog till sig allas uppmärksamhet. Det var ”Lappajken” en vuxen man, men liten till växten och vida känd som en mirakulöst skicklig spelman. Han var en ”fattiglapp”, därifrån uttrycket. Samerna utan renar kallades så, föraktade och hänvisade till de mest avskydda sysslorna. Lappjävel, judejävel, Thomas kom in på rasbiologi och hur den tanken materialiserades i andra världskrigets dödsfabriker. Vid det laget väntade vi oss det värsta och det kom. Lappajken blev ihjälsparkad, för det kunde man göra med en så värdelös människa. Det var dödstyst i salen när Thomas frågade, vad gör vi nu åt det som sker i vår tid?

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se