Foto Albert Bonnierföretagen

Vad är ett liv?

Möjligen summan av alla små och stora saker som händer en människa mellan födelse och död. Jag har ibland undrat varför vissa, oftast pinsamma, upplevelser liksom biter sig fast och poppar upp varje gång jag passerar en viss plats. Ett exempel är en sväng på byvägen där jag som barn cyklade på fel sida och fick en rejäl utskällning av en kamrats pappa som kom i bil. Det är sjuttiofem år sen nu, så varför har inte minnet bleknat?

Många, kanske de flesta författare, använder sitt eget liv som ett kapital där de tar ut summor och omvandlar till litteratur. Kerstin Strandberg, en författare som uppnått hög ålder men inte är bland de mest kända, har kommit till en punkt då hon vill städa ut all gammal bråte ur minnesbanken. ”Skura ut” kallar hon boken som hon anser är en slags roman. Jag håller inte med henne där. Vi två har annars en del gemensamt, ålder och att vi båda har målat

och skriver men ”Skura ut” är inte en roman enligt mig. Det är likväl en intressant bok och de teman hon tar upp fängslade mig från början till slut. Har en författare rätt att begagna sig av det material som barndom eller släkt och vänner erbjuder? Vem äger en berättelse? Vilka hänsyn måste tas? Kerstin Strandbergs arbetssätt är att anteckna det som händer, smått och stort, i arbetsböcker och att fiska upp något där och därefter förvandla fragmentet till en berättelse. Hennes föräldrar dog tidigt och själv gifte sig Kerstin direkt efter studenten, kanske sökande efter tillhörighet och närhet tänker jag som läsare. En episod hon återberättar är när hon i Lund iakttog paret Adrienne Lombard och hennes pappa professorn, hand i hand. Något hon själv saknat och så småningom verbaliserade som innerlighet och värme. Som nygift följde hon med sin läkarstuderande make till ett vikariat på Säters mentalsjukhus och fick under en middag lust att delge överläkaren vad hon läst om en behandling på ett sjukhus i Schweiz. Det var alltså tidigt 50-tal och den vetenskapliga artikeln handlade om att ge schizofrena kroppslig närhet och helt enkelt ta dem i knät och bry sig om dem. Hennes egen mamma dog på en psykiatrisk klinik. Kerstin vågade nämna kroppslig närhet och värme som en möjlig behandlingsmetod och blev straffad för sin framfusighet av den oerhört förnärmade läkaren. Den scenen satte sig fast i hennes minne och blev en anteckning i dagboken. Jag relaterar till den utskällning jag aldrig kan sudda ut.

Här är det lätt att tänka på Uppdrag gransknings avslöjande att svensk psykiatri i stor omfattning bältar oroliga patienter under orimligt många timmar utan att ta hänsyn till risker som övervikt eller påverkan av mediciner. Skrämmande. Att som på Island i första hand tillämpa hålla fast och tala lugnande tycks inte vara aktuellt. Där har man helt slutat använda bälte. I Sverige har dödsfall inträffat på senare tid i samband med bältning. Obegripligt var också att den ansvarige läkaren uttalade att han själv aldrig sett en bältessäng.

Kerstin Strandberg söker efter sina bevekelsegrunder och livsteman i skrymslen och vrår. Hon citerar ett uttalande om sitt yrke: ”En författare är en person som försöker överblicka helheten.”

Kerstin Strandberg          Skura ut       Albert Bonniers Förlag

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

  • Nyhet på Glamusiken vecka 30

    Uppbyggnaden till allt som behövs för vecka 30 pågår intensivt, och snart kommer det att se ut som på arkivbilden från 2015 över Hallgärdet när alla gäster har anlänt. Polska […]

  • Ingmar Bergman – både stor och liten

    En verkligt kulturell krönika exklusivt för 321an, signerad Britt Jakobsson Varsågoda, läs, begrunda och kommentera gärna/red Vem tänker du på om jag säger Gentleman? Det var Ingmar Bergman som fick […]

  • Ekumenisk samling under hemvändardagarna i Arvesund

    När min fru Elisabet hade, söndagen den 15/7, ett uppdrag att utföra som kyrkvärd följde jag med. Det var under den ekumeniska gudstjänsten i Arvesunds missionshus. ”Ekumenisk” betyder att flera […]

  • Samarbete och utbildning behövs när det krisar

    I en kris, så fungerar samarbetet! Brandkåren från flera stationer, hemvärnet, försvarsmakten, privata, företag, näringsidkare m.fl. ställer upp till 100 %. Branden i Pålgård började med ett åsknedslag lördagen den […]

  • Berättarafton i Låsböle

    Styrelsen i Lillsjöbygdens byalag funderade för en tid sedan över om det vore dags att ha någonting mer på programmet än bara styrelsemöten, årsmöte, valborgsfirande med majbrasa och surströmming i […]

  • Hallens brandkår hjälpte till i Mörsil/Järpen

    Efter kilometervis med spaltmeter, med all rätt, om den fasansfulla mängd med skogsbränder vi drabbats av, ska jag fatta mig kort om detta mer lokala. Träffade brandman Håkan Karlsson som […]

  • ”Gubbas hage” av Kerstin Ekman

    Kerstin Ekman tillhör oss på ett möjligen ologiskt men innerligt och speciellt sätt efter vad Valsjöbyn betytt för trilogin Vargskinnet. När hon i sin spränglärda essä ”Gubbas hage” om motsättningen […]

  • Konsert i Näs kyrka med Balsam

    Musikgruppen Balsam skapade en mjuk och trevlig stämning i Näs kyrka på lördagskvällen. Förutom multi-instrumentalisten Janne Hemmingsson består gruppen av Marianne Nilsson på fiol från Lockne, sångerskan heter Sandra Olsson […]

Länsstyrelsen
Länsstyrelsen
Länsstyrelsen