Clara strålar för det mesta! Foto privat

Min friidrottsresa genom landet och livet… del 1

I några delar kommer jag nu berätta om min friidrott, på det vis den följt mig genom livet. Först ut är delen om Hallen, sedan kommer Falun, var jag befinner mig nu och vart jag är på väg.”Jag har alltid velat se hur bra jag har kunnat bli på allt jag brinner för och jag har alltid trott påmin egen förmåga att lyckas – vad ’att lyckas’ nu än är”.

Jag är egentligen född i Örebro, år 1997. Mina rötter till Hallen har kommit genom min mormor Karin Ågren, genom hennes släkt och genom släktgården i Våge. Jag själv flyttade till Jämtland år 2006 och jag minns det så väl, hur annorlunda det var att komma till en liten by där alla kände alla,när jag var van vid en mer anonym stad i Närke – men det skulle komma att bli väldigt bra, det skulle komma att bli ett ställe dit jag fortfarande vänder mig.

Jag hade börjat träna friidrott vid fem års ålder med min mamma Johanna Bogfors som tränare. När jag kom till Hallen fanns ingen friidrottsklubb – så hon startade upp en friidrottsgrupp i Hallens SK, på Hallgården. Vi var ett gäng unga människor som tränade någon timme i veckan och hadefantastiskt roligt. Vi skrattade mycket och pushade varandra till att försöka springa lite fortare och hoppa lite längre. Jag minns så väl de gånger vi kört evighetsstafett, hoppat längdhopp i höjdhoppsmattan och tränat starter (och fått bromsa allt vi kunnat för att inte springa in i scenen påHallgården).

Det var också det jag gjorde, sprang fortare och hoppade längre. Det gick väldigt bra för mig på tävlingarna i Östersund, Krokom, Sundsvall och Umeå – men det gick även bra på tävlingarna i Stockholm, Göteborg och Falun. Jag var helt plötsligt en av Sveriges bästa i min åldersklass. Jag vet inte hur många gånger personer kommit fram till mig och sagt ”Hallens SK, vad är det, varär du ifrån?”. Jag log alltid och tänkte att dessa personer hade missat ett härligt ställe, men svarade alltid mitt vanliga sätt ”det är en by mellan Åre och Östersund, vid Bydalsfjällen kan man säga”. Följdfrågan blev då alltid ”jaså, finns det någon friidrottshall där?”. Då skrattade jag och sa ”alltsådet finns en liten hall på kanske 13 meter, med trägolv. Vi tränar friidrott där, så det är på ett vis en friidrottshall”.

Men även jag blev äldre och behövde ändra något för att fortsätta att utvecklas. Jag behövde ett ställe där jag kunde använda mina spikskor och där jag kunde utöva friidrotten på det vis som jagtävlar på. Jag hade vuxit ur Hallgården efter många fantastiska stunder. Jag var redo för ett nytt steg – ett steg som skulle komma att bli friidrottsgymnasiet i Falun. Så när jag senare tog mitt pick och pack kände jag mig stolt över att vara en del av Hallens SK, med det fantastiska stöd jag fått genom klubben och genom min tränare, mamma. Men det var inte enbart där jag fick mitt stöd. Mina lärare på skolan i Hallen var fantastiska, de brydde sig och förstod de gånger jag behövde resa iväg. När jag kom tillbaka efter en tävlingshelg frågade lärare ofta hur det hade gått, det gav mig glädje och motivation. Det var ovärderligt. Att denna tidning jag skriver i nu uppmärksammade mig gjorde att jag kände mig stolt över friidrotten.

Att byta klubb var aldrig aktuellt, jag älskade (och älskar) Hallens SK och var (och är) så tacksam över att Hallen mottagit mig med öppna, varma armar. Det finns många att tacka och jag kommer nog aldrig kunna tacka alla tillräckligt många gånger.

Text och Foto Clara Wågefjell

 

E-post: info@321an.se | Telefon: 0643-30 000

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se