Magnus Västerbros Svälten

Magnus Västerbros ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” känns oerhört aktuell efter sommarens extremvärme, torka och omfattande skogsbränder.

Kanske är det årets vinnare av Augustpriset jag har framför mig, helt säkert blir den nominerad till priset. Författaren poängterar att boken inte bygger på egen historievetenskaplig forskning utan på arbeten som andra utfört om de tre nödåren 1867-69 och hur de drabbade olika områden i Sverige. Det är ett varierat och rikt källmaterial han gått igenom, muntliga berättelser från arkiv, romaner, brev, domstolsprotokoll, skolinspektörers rapporter, historiska avhandlingar och statistik. Norra Sverige blev särskilt hårt drabbat av katastrofen som hände för 150 år sedan.

Magnus Västerbro driver inte någon särskild tes utan breder ut det omfattande materialet på ett för läsaren bekvämt och engagerande sätt, inga akademiska facktermer försvårar läsningen, utan läsaren har full frihet att själv finna ett eller flera spår att hålla sig till. Ett är jämförelse då och nu. Stad och land. Livsbetingelser. Klyftor. Barnantal. Det är landsbygdens fattigfolk det handlar om. 1867 blev det kalla året. Vintern hade varit den kallaste i mannaminne och snön smälte inte. Värst var det i norra Sverige men även i Stockholm och Uppsala uppmättes många minusgrader i mitten av maj. I byarna i norra Sverige fanns ingen mat kvar. De som kunde bevisa att de senare skulle kunna betala tillbaka, alltså de mer välbärgade bönderna, fick nödhjälp, de andra inte. Man försökte överleva genom att äta halm, mossa och gräs. Några, som till exempel Nils Borg från Abrahamså i Norrbotten, fattade storslagna beslut för att göra överheten uppmärksam på hungersnöden. Efter flera dagars snöstorm i början av mars började han vandra den långa vägen till Stockholm för att träffa kungen, som då hette Karl XV, nära släkting till vår kung. Karls bror Oscar II var hans farfars farfar, om jag räknat rätt. I min egen familj beslöt min pappas mormorsmor, Kari i Fagerdal, en riktig kraftkvinna som hon kallats, att gå till Sundsvall och köpa frökorn. Hon köpte 50 kilo, delade i två hälfter, gömde säckarna, gick så fram och tillbaka tills det var färdigt, 18 mil enkel väg som alltså blev flera gånger så lång. Det står inget om henne i Västerbros bok men hon var ett exempel på personer som gjorde något extraordinärt för familjens överlevnad. 1868 började bra men fick sedan epitetet ”det torra året” som blev värst för landets södra delar. Först 1869, ”det svåra året”, började politikerna agera. I princip gällde att marknadskrafterna skulle lösa de sociala problemen. Insatser knutna till skolgång ansågs inte heller tillrådligt, då den lägsta klassen kunde få för sig att man kunde lämna sin plats i samhällshierarkin… Stor del av nödhjälpen fastnade på vägen genom bedräglig och egennyttig hantering av myndighetspersoner. Karl XV den högste i rang, ägnade sig mest åt utflykter, baler och älskarinnor och styrde landet med vänster hand och ett odemokratiskt råd. Han fick inte mycket kritik under sin livstid utan man översåg med hans festande och affärer. Inga högljudda krav på revolution hördes. Karl XV:s önskan hade varit att gå till historen som konungen som enade Norden. Så blev det inte, han dog tidigt utan en arvtagare efter att sonen Carl Oscar dött som tvååring i sviterna av mässling.

Katastrofen blir levande genom de enskilda öden som framträder. När föräldrar inte kunde försörja barnen längre, lämnades de till den lägstbjudande som var villig att ta hand om dem. Sara Johanna var 9 år och dotter till en svårt skuldsatt hantverkare, när hon stående på en sten såldes på auktion. ”Rask vid spisen och i ladugården.” Upplevelsen skapade en skam som brände i Sara Johanna livet ut. Barnen som genomlevt nödåren som getare och tiggare berättade sent i livet sina minnen, en tragisk och rörande del av boken. Magnus blandar ett örnperspektiv och jämförelser med andra svältkatastrofer i världen med nära och personliga berättelser om just dessa tre år i Sverige. Hur man såg på tiggarna skiftade då som nu. I vissa trakter ville man införa ett förbud, i andra ordnades soppkök och nödhjälp. Det är sorglustigt

att se hur allt går igen. Boken ”Svälten” manar till besinning och eftertanke i vår tid. Har vi i strävan efter effektivitet och tillväxt glömt hur  beroende vi är av klimat och natur? Magnus Västerbro ger oss en enastående historielektion om Sverige för 150 år sedan.

Magnus Västerbro                     Svälten. Hungeråren som formade Sverige.

Albert Bonniers förlag

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

En kommentar till Magnus Västerbros Svälten

  1. Jag rättar Augustpriset heter det.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se