Clara högst upp på pallen, en vanlig syn!

Clara till Falun i sin friidrottskarriär

Här kan du läsa andra delen om Clara Wågefjells friidrottskarriär/red

Jag kom till Falun år 2012, som femtonåring och yngst på riksidrottsgymnasiet i friidrott. Vi var
strax under tjugo ungdomar som hade klarat antagningsproven och valts ut, det var ett bra gäng som skulle komma att bli min närmsta krets under många år. Utöver dessa fanns även min tränare Erik som hade en viktig roll i mitt friidrottande.

Tävlingsåret 2012 hade börjat bra, jag hade tagit mina första medaljer på SM för ungdomar (USM)
och var därför mycket laddad för vad som komma skulle.
När man läser på ett riksidrottsgymnasium läser man ett vanligt gymnasieprogram (i mitt fall
ekonomiprogrammet) jämte de kurser som rör träningen. Dagarna blev alltså långa. Jag lämnade
mitt hem strax efter klockan sju på morgnarna och kom hem runt åtta på kvällen. Vi tränade hårt
och mycket, vilket i många avseenden gav resultat. Jag hade också fantastiskt roligt, jag älskar ju
min friidrott.
Men likväl som att ont för med sig gott kan gott föra med sig ont, vilket skedde i mitt fall. Jag var
ofta sjuk, hade dåliga blodvärden och hade nästan alltid ont någonstans. Jag hade ett tag en lös
benbit i foten, ett annat tag konstant ont i vaderna – och en tredje gång hade jag en bristning i
baksida lår.
Jag minns väl sekunden då jag förstod att muskeln i baksida lår inte var bra. Det var under ett
häcklopp, samma år som jag tidigare vunnit USM-guld, som det small till över näst sista häcken.
Dock lyckades jag av någon märklig anledning ta mig i mål innan sjukvårdspersonalen var framme
och lindade med bandage för glatta livet. Det var i Gävle och jag skulle ta tåget hem till Falun.
Muskeln gjorde fantastiskt ont och jag fick försöka stödja på benet så gott som det gick när jag
hoppade till akutmottagningen på Falu Lasarett.
Det första jag frågade läkaren var om jag skulle kunna springa om fyra veckor när mitt stora mål för
säsongen skulle äga rum – kval till ungdomsfinnkampen och sedan ungdomsfinnkampen. Han sa
tvärsäkert nej, han menade att min bristning inte skulle hinna läka tills dess och han gav mig därför
kryckor.

Jag hoppade på kryckor i någon vecka innan jag började stödja mer och mer på benet, jag visste ju
att jag inte skulle ge mig så lätt. Sådan är jag. Jag tror att min kropp klarar allt. Så efter ytterligare
någon vecka åkte jag till friidrottshallen sent om kvällarna för att ingen skulle se när jag försökte
jogga. Så höll jag på tills det var en vecka kvar till kvalet. Då började jag springa häck igen.
Men det var som att min kropp inte ville och jag fick matförgiftning dagen innan kvalet. Jag spydde
hela natten, men tänkte i vanlig ordning ”jag klarar detta”. Så jag stod på startlinjen dagen efter när
det var 100 meter häck och jag såg hur nervös mamma var. Hon var den enda som visste att jag var
helt utpumpad, inte kunnat äta på väldigt länge och att baksidan av mitt lår inte riktigt var bra. När
ingen såg tog jag av de tejpningar jag haft på låret (för att mildra smärtan), jag ville verka fit for
fight – vilket gick bra. Jag kvalade som andra bästa svenska och blev uttagen.

När jag säger att träningen gav resultat menar jag just detta, det gick väldigt bra prestationsmässigt.
Jag var alltid i sverigetoppen. Men efter ungdomsfinnkampen blev jag väldigt sjuk och var sjuk
under väldigt många månader, jag hade fått twar, något som läkarna kallade för ”fysisk utmattning”
och även något som satt sig på hjärtat. Jag var tvungen att vila och kände i samband med detta att de
dispyter jag haft med min tränare var ohållbara, jag ville flytta från Falun och gjorde det också.

Clara Wågefjell

 

Clara med tränare och träningskompisar!

E-post: info@321an.se | Telefon: 0643-30 000

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se