Mikael Persbrandt släppte sina memoarer i november 2017 Foto Svt.se

Mikael Persbrandts memoarer

Mikael Persbrandt framstår som sinnebilden för det manliga geniet, en upphöjd kulturman som kan ta sig friheter utan att bli granskad och bedömd som en vanlig dödlig. I Persbrandts fall en macho kulturman i andras ögon. Själv beskriver han sig som blyg och nu har han skrivit sina memoarer med hjälp av författaren Carl-Johan Vallgren med underrubriken Så som jag minns det.

Det börjar med en scen år 2016 då Mikael Persbrandt befinner sig i Nepal, ett år efter den svåra jordbävningen. Han ligger i sängen tillsammans med sin tioårige son som sover och livet passerar revy från uppväxten i Jakobsberg, ungdomsårens sökande inom olika konstarter, missbruk och katastrofer. Nu har han efter tjugo års berg- och dalbana mellan lugna perioder och totala kraschlandningar fått diagnosen bipolär och en behandling som givit honom ett normalt liv. Ånger och skuldkänslor har tyngt honom och finns ännu men gjort går inte att göra ogjort och nu vill han berätta för att kanske hjälpa andra.

Är det en bra och trovärdig bok?  Jag som sällan läser spänningsromaner har läst i högt tempo och i sinnesstämningen ”bara ett kapitel till” när det blivit sent. Trots att jag visste slutet. När det går snett i livet är det vanligt att skylla på föräldrarna eller en allmänt dålig barndom. Det gör inte Mikael Persbrandt men hans start var inte toppen. Mamma arton år och pappa obetydligt äldre. Han beskriver sitt förhållande till mamman som en symbios och jag som läsare ser det som ett syskonförhållande. Hon stod på hans sida i alla lägen. Pappan får inte stort utrymme och har ofta gjort Mikael besviken. I slutet av boken, då det är inflyttningsfest på herrgården Stora Lundby, kan Bo Persbrandt inte ta in att stället faktiskt är Mikaels. Han hade inga höga tankar om sonen. Efter att ha varit tonårsligist bytte Mikael gäng och stil till estetiskt gymnasium för att satsa på Konsten, målning i första hand. Att klara sig från militärtjänsten var en smal sak och en vild road trip i USA, rik på erfarenheter och med Ulf Lundells ”Jack” i bagaget klaras av på några sidor. Senare prövar han Hollywood men det passar honom inte.

Under ett krokipass i en balettstudio drabbas Mikael av en häftig förälskelse i en dansare och beslutar arton år gammal att själv börja dansa. Han tränar och prövar utan att lyckas komma in på akademien. Dansen ger honom en statistroll och det är när han för första gången kliver ut på Dramatens stora scen, som han känner att han kommit rätt. Här är hans rätta plats och han ska bli skådespelare. Vägen går rätt snabbt via källarteatrar och Galeasen till stora roller på Dramaten. Samtidigt tjänar Mikael stora pengar på film och lever ett hårt liv med knark-, sprit- och sexmissbruk och rubrikerna drar stor publik till teatern. Kvällstidningarna gör också vinster men Expressen går i ett fall ett steg för långt och blir fälld. En ”kompis” har sålt en nyhet som var lögn. Mikael liknar den tiden vid ett framrusande tåg som inte går att stoppa förrän den absoluta botten är nådd. Jag finner det märkligt att ingen i vården såg ett mönster i berg- och dalbanan mellan maniska missbruksperioder med besinningslösa husköp och lugnare perioder. Mikael sökte verkligen hjälp och lång är raden av berömda terapeuter och psykologer som passerar revy utan minsta framgång.

Boken ger en intressant inblick i arbetsmiljön på en teater. Inte bara alla privata partnerbyten som måste vara oerhört stressande utan de olika sätten att närma sig en roll. Någon måste först bete sig som ett svin för att komma i rätt stämning för rollen. Mikael Persbrandt jobbar på ett annat sätt.

En recensent har skrivit att boken ger skvaller- och skandalstoff för lång tid framåt. Det kan så vara men jag hoppar över den avdelningen och konstaterar att Mikael Persbrandt tycks ha  uppnått en slags inre frid i sitt nya liv. Från hopplös svikare till ödmjukt ansvarstagande familjefar, gårdsägare och teaterchef. Han beklagar att han inte tog chansen att spela Hamlet när han var i rätt ålder men nu ser han fram emot andra roller.

Mikael Persbrandt  Så som jag minns det    Carl-Johan Vallgren

Albert Bonniers Förlag

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

  • Medeltidsdag i Marby

    Västra Storsjöbygdens församling tillsammans med Jemtlandicum arrangerade och lockade närmare 400 besökare till Medeltidsdagen. Jemtlandicum är en förening som tränar, utvecklar och arrangerar medeltidsinspirerade tornerspel. Det blev ett tornerspel där […]

  • Det dansades polskor på Glamusiken

    Det var inte bara spel i Hallen utan även dans! En av de skickligaste spelmännen i Jämtland, Anders Wedlund, spelade polskor på utedansbanan i Hallen under Glamusikfestivalen. Gertrud Nygren är […]

  • Tradition på Strömbacka kvarn och…

    …Anders Hedén med vänner I kärva tider, jag tänker på bränder och klimathot, är det viktigt att hålla på traditioner. Det vet Anders Hedén som för 21:a året i rad […]

  • Konsert och konst i Hackås

    Det var på det glada 70-talet då alternativrörelser frodades och många märkliga musikgrupper tilläts dyka upp på prestigefyllda scener. Jag tror det var på Konserthuset och gruppens namn var Archimedes […]

  • Hallens Glamusikfestival ”hett tema” för den 17:e i ordningen

    Kanske en av de varmaste och hjärtligaste festivaler som avhållits i länet är till ända. Under onsdagskvällen ordnade Sportklubben aktiviteter i tält och dansbana för de något yngre förmågorna. Fun […]

  • Annorlunda Hallgårdskväll med Fun Country

    Både annorlunda och rolig var denna Hallgårdskväll som traditionsenligt arrangeras dagen före invigningen  av Glamusikfestivalen. Nu berättar ledaren Eiwy i FUN COUNTRY om evenemanget och sin förening/red Nu har vi […]

  • Missad text i Hallen/Marby-krönikan

    Tyvärr har undertecknad, redigeraren av Hallen/Marbykrönikan, missat en text som egentligen skulle finnas på sidan 20 efter underrubriken KAPELLET. Här kan du se den missade bilden och texten. Jag beklagar […]

  • Marby hembygdsförening med museum

    Träffade sekreteraren i Marby hembygdsförening, Åsa Visén. Åsa brinner för gamla föremål, och sådana finns det mängder av i föreningens museum. -En dag när inte vi finns kvar är det […]