Elin Olofsson Foto elinolofsson.com

Krokas av Elin Olofsson recenseras av Britt Jakobsson

Elin Olofsson överraskar mig nu. Dels med stil och innehåll i sin nya roman ”Krokas” och dels genom att ta plats i samhällsdebatten. Opinion live diskuterade det nya begreppet Powertanter och Elin Olofsson hävdade att just dessa kan rädda världen. De pekar ut anständighetens gräns genom att oförväget trotsa fysiskt starkare män, nu senast demonstrerande nazister i Göteborg. De har högst bildning i konsten att vara människa och civilkurage. Så sa Elin Olofsson och de flesta håller med. Kvinnor 80+ har inget att förlora, varken status, karriär eller rykte och polisen aktar sig för att ta i med hårdhandskarna mot dem.

Elin Olofsson har tidigare skrivit om frusna manshjärtan i Jämtland, författarens dilemma att lämna ut sin hembygd och konflikten centrum och periferi på olika sätt. Huvudpersonerna i ”Krokas” är inga powertanter men gestaltar närliggande teman. Ska jag ta vara på min broder? Hur långt sträcker sig mitt ansvar? Var går anständighetens gräns? Är det en saga, en skröna hon skrivit? Inte saga, verkligheten överträffar ju hela tiden dikten, skröna kanske men jag stannar vid förhöjd realism. Huvudpersonerna Uli, främlingen, och Elsa som arbetar hos Forsens lanthandel är båda kvinnor som inte bara låter livet passera. Hösten 1949 kliver Uli Hartmann av tåget i Krokom och hennes ärende är att utforska vad som hände mellan hennes älskade Hansi och en viss Elsa Pettersson. Hon har en bunt brev som bevis. En tysk soldat kastar ut en lapp från tågfönstret, en ung flicka tar upp den och händelsen kommer att förändra deras liv på ett dramatiskt sätt. Ulis kappa är stulen och hon stjäl fortsättningsvis på ett praktiskt uträknat sätt. Elsa kan luras och peka åt ett annat håll för att förvilla men hon har en gräns. Tjuv tänker hon inte bli för att hjälpa den som ber om hjälp. Hennes arbetsgivare Forsen har en yvig och utåtriktad sida men Elsa ser vad han döljer, ett sorgset vemod och så småningom blir en livslögn uppenbarad. Den jag tror jag är, den jag visar för andra och hur andra ser på mig, är helt olika saker. Det är det underliggande temat. Man vill bli sedd men bör inte känna sig förmer, så är normen i Krokom på 40-talet. För Uli och Elsa blir det knepigt att hantera samhällets misstänksamhet mot en uppdykande främling och samtidigt till varje pris genomföra ett räddningsprojekt. Mot slutet stiger spänningen och fler bybor utnyttjas eller involveras i dramat.

I sista kapitlet har pjäserna flyttats om och relationerna förändrats. Uli bär på en insikt att hon måste tygla ett inre raseri, ”hästarna”, kallar hon det, balansera sitt inre ljus och gå i lagom takt. Den blinda Tora skyller på kriget.

Elin Olofsson

Krokas

Wahlström & Widstrand

Fristående krönikör med egen spalt. Skriver också bokrecensioner och håller ett extra öga på kulturens värld.
E-post: info@321an.se

Gillade du denna artikeln?
Stöd gärna 321an.se genom att bli månadssponsor eller genom att Swisha valfri summa till 123 311 38 18.

Vad tycker du?




Senaste nyheterna på 321an.se

  • Lilljulkväll på Ifvarsgården 22 nov 2017

    Vissa traditioner är bara ett måste. När man närmar sig advent som pekar ut riktningen till julen ordnar Hallens hembygdsföreningen LILLJULKVÄLL PÅ IFVARSGÅRDEN! På detta sätt tar föreningen tillvara de […]

  • Inger spelar och skriver

    Vi som går en kortkurs i konsten att skriva  på Birka Folkhögskola nu i höst blev bjudna på live-musik. Inger Wallin, en av de 20 deltagarna i kursen spelade durspel […]

  • Bykontor med konsumentrådgivare

    För ett år sedan var hon här, Ingrid Krylén. Känd från både lokal- och riksradio. Nu var det dags igen. Vi blev ungefär lika många i köket denna gång. Tillfälle […]

  • Hackås teaterverkstad ger…

    Hackås Teaterverkstad lägger ribban högt när de väljer ”Arsenik och gamla spetsar”  som första föreställning i det nya Föreningshuset. I programmet läser jag att pjäsen skrevs av Joseph Kesselring i […]